måndag 20 oktober 2008
torsdag 11 september 2008
Avslutning/Sammanfattning
Bakgrund
Varför det blev just Via Claudia Augusta i år har vi faktiskt glömt. Vi höll någon gång, under förra hösten/vintern, på att själva skapa lämpliga reslängder per cykel i MBS Autoroute. Hur vi sedan ”snubblade” över Via Claudia Augusta kommer vi inte ihåg. Vi blev i alla fall väldigt tända på detta på en gång.
Leden var ”lagom” lång, gick genom flera länder, hade en historisk ”touch” och verkade vara lite cykelutmaning i och med att den gick över Alperna. Vi tyckte också att det verkade lite spännande med de olika landskapen, som leden går igenom, från Tysklands ganska platta jordbrukslandskap över de mäktiga Alperna för att sedan sluta i Venedig vid Medelhavet, som ju har sin egen dragningskraft.
Vi hittade inte så mycket cykelinfo om leden på nätet som vi hoppats på. Det enda var egentligen några kanadensare som cyklat leden för några år sedan. Men vi bestämde oss i alla fall för den och beställde ganska tidigt kartor över området. (Vi är ju kartfreaks som bekant).
Förberedelser
Som vi skrivit tidigare så har vi förberett oss väl. Dels har vi över 100 cykelmil i benen/baken. Sedan har vi också sprungit ca: 1-2 ggr/vecka, gått på Friskis och Svettis 1-2 ggr/vecka och så har vi styrketränat (mest mot slutet). Vi har dessutom promenerat mycket och cyklar dagligen till och från jobbet. Det är nog en förutsättning att man har en god grundkondition för att kunna njuta av en sådan här resa.
Vi visste ju inte riktigt hur jobbigt det skulle bli att ta sig över Alperna, men i och med förra årets resa i Wales trodde vi att vi hade någon form av uppfattning om detta. Bitvis har det också varit riktigt jobbigt, men vi tycker också att det ska vara det. Vi njuter lite av att ”plåga” oss. Det måste ha något med endorfinerna att göra. Man njuter också desto mer när man klarat av en jobbig utmaning.
Ett orosmoment inför resan var operationen som Eva genomgick i slutet av april. Men hon repade sig mycket snabbt och hann bygga upp både styrka och kondition igen. Direkt efter operationen var vi beredda på att ställa in resan och skjuta på den till nästa år, men Eva repade sig som sagt snabbare än vi vågat hoppats på.
Cyklingen
Cyklingen har gått fantastiskt bra och vi har inte råkat ut för några haverier alls, inte ens en punktering på 260 mil (2 * 130). Uffe’s stöd gick dock av och vi var tvungna att byta det, men det var inget som hindrade eller sinkade oss på något sätt.
Kvaliteten på cykelvägarna har genomgående varit otroligt bra. Framför allt i Tyskland och Österrike, men även ganska bra i Italien (framför allt norra Italien - Tyrolen). Det märks att det är cykelländer med en utvecklad cykelturism.
Skyltningen har också varit bra med undantag av Italien där den var undermålig, men det är inget stort problem då man istället kan ta sikte på ortsnamn. I Tyskland och Österrike stötte vi på många andra cykelturister med packväskor. Det är inte så vanligt i Italien där det istället kryllar av racercyklister i sina färgglada ”stalldräkter”. Det går inte att se ut hur som helst om man ska ut och cykla här heller.
I de fall vi kört på trafikerade vägar har vi inte varit rädda, bilisterna visar ofta stor hänsyn och verkar vara vana vid cyklister (undantaget de fyra förskräckliga vägtunnlarna på väg upp till Cortina).
I år har vi också haft en fantastisk tur med vädret. Inget regn förrän sista dagen, då vi väntade ut en åskskur på en timme. Det gör ju också att cyklingen går lättare.
Boendet
Boendet har löst sig hela tiden. Det höll på att bli camping à la naturell en gång, men det löste sig till slut. Det här var i alla fall sista gången vi släpade med tältet. Vi är för bekväma för detta och de extra kilona man släpar på kan man gärna vara utan. Vi har bara använt tältet en natt, under de här tre veckorna, så det känns meningslöst att släpa på det. Vi kanske kan gå ner till bara bakväskor om vi slopar det.
Boendet har kanske blivit lite onödigt dyrt på sina ställen, framför allt i Italien. Samtidigt är vi lite bekväma och det är skönt att komma till bra boenden när man har en lång cykeldag i benen. Det är ljuvligt att ställa sig i duschen när man checkat in. Vi upplevde det enkelt att hitta boenden så länge vi var uppe i Alperna och Dolomiterna. Det beror nog på att det i första hand är vintersportorter där och de kanske inte har så hög beläggning under sommaren.
Mat och dryck
Maten och drycken kan man skriva mycket om och där sticker ju Italien ut som det verkliga mat- och vinlandet. Maten och drycken smakar ju så mycket bättre när man slitit hårt på cykeln. Det blir som en form av belöningssystem och man njuter kopiöst av att lassa i sig på kvällarna. Uffe fick dessutom smak för den italienska grappan och köpte med sig denna ädla dryck hem.
Både i Tyskland och Österrike och delvis i Italien (Venedig undantaget) har vi lyckats äta ganska billigt, många gånger hamnade vi på runt 20€ och det känns billigt.
Upplevelsen
Upplevelsen av att cykelturista är svår att beskriva för de ej redan frälsta. Det handlar inte i första hand om att ”slita på cykeln” utan att ha tid att ta in och njuta av alla intryck. Det går lagom fort att cykla så man hinner njuta med alla sinnen. Man ser så mycket små saker, som man missar när man åker bil, såsom djur, växter och annat smått och gott efter vägkanten. Man känner lukter, man hör och man kan till och med smaka litet av äpplen och druvor efter vägen.
Man väcker också en viss uppmärksamhet, vilket gör att man får kontakt med mycket människor efter vägen. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och ha grundinställningen att de flesta av dina medmänniskor vill dig väl.
På något märkligt sätt går det också att göra sig förstådd trots att man inte pratar samma språk, men lite artighetsfraser på respektive språk är alltid bra att kunna. Engelska har tyvärr inte alltid fungerat vilket vi är litet förvånade över. Vi trodde alla, mer eller mindre,kunde engelska.
Vi är kanske lite extrema vad gäller vår njutning av att slita i bergen, men det är absolut ingenting vi vill påtvinga andra. Vi har full försåelse för de som hellre har en lite ”snällare” cykling på lite mer slätland - det kan vara hur trevligt som helst.
Upplevelsen i år med de skiftande landskapen var en otroligt härlig känsla. Från slättland till mäktiga berg och sedan avslutningen vid Medelhavet - det var läckert. Det finns dessutom historiska spår efter hela denna väg, för den historiskt intresserade.
Man blir gärna ambassadör för saker man tycker om och vi talar varmt och gärna om detta sätt att resa. För de ”ofrälse” som vill prova på, gör det gärna i någon arrangerad form till att börja med. Det finns massor av arrangerade resor där man får hjälp med att transportera bagage. Vi började våra cykelsemestrar genom en arrangerad resa i Toscana - det var verkligen ett bra sätt att få smak på att semestra via cykel.
Vi tycker numera dock att detta med att transportera själva ger den optimala frihetskänslan. Man kan ändra sig från dag till dag och man kan och åka dit näsan pekar.
Carpe diem
Uffe & Eva
Varför det blev just Via Claudia Augusta i år har vi faktiskt glömt. Vi höll någon gång, under förra hösten/vintern, på att själva skapa lämpliga reslängder per cykel i MBS Autoroute. Hur vi sedan ”snubblade” över Via Claudia Augusta kommer vi inte ihåg. Vi blev i alla fall väldigt tända på detta på en gång.
Leden var ”lagom” lång, gick genom flera länder, hade en historisk ”touch” och verkade vara lite cykelutmaning i och med att den gick över Alperna. Vi tyckte också att det verkade lite spännande med de olika landskapen, som leden går igenom, från Tysklands ganska platta jordbrukslandskap över de mäktiga Alperna för att sedan sluta i Venedig vid Medelhavet, som ju har sin egen dragningskraft.
Vi hittade inte så mycket cykelinfo om leden på nätet som vi hoppats på. Det enda var egentligen några kanadensare som cyklat leden för några år sedan. Men vi bestämde oss i alla fall för den och beställde ganska tidigt kartor över området. (Vi är ju kartfreaks som bekant).
Förberedelser
Som vi skrivit tidigare så har vi förberett oss väl. Dels har vi över 100 cykelmil i benen/baken. Sedan har vi också sprungit ca: 1-2 ggr/vecka, gått på Friskis och Svettis 1-2 ggr/vecka och så har vi styrketränat (mest mot slutet). Vi har dessutom promenerat mycket och cyklar dagligen till och från jobbet. Det är nog en förutsättning att man har en god grundkondition för att kunna njuta av en sådan här resa.
Vi visste ju inte riktigt hur jobbigt det skulle bli att ta sig över Alperna, men i och med förra årets resa i Wales trodde vi att vi hade någon form av uppfattning om detta. Bitvis har det också varit riktigt jobbigt, men vi tycker också att det ska vara det. Vi njuter lite av att ”plåga” oss. Det måste ha något med endorfinerna att göra. Man njuter också desto mer när man klarat av en jobbig utmaning.
Ett orosmoment inför resan var operationen som Eva genomgick i slutet av april. Men hon repade sig mycket snabbt och hann bygga upp både styrka och kondition igen. Direkt efter operationen var vi beredda på att ställa in resan och skjuta på den till nästa år, men Eva repade sig som sagt snabbare än vi vågat hoppats på.
Cyklingen
Cyklingen har gått fantastiskt bra och vi har inte råkat ut för några haverier alls, inte ens en punktering på 260 mil (2 * 130). Uffe’s stöd gick dock av och vi var tvungna att byta det, men det var inget som hindrade eller sinkade oss på något sätt.
Kvaliteten på cykelvägarna har genomgående varit otroligt bra. Framför allt i Tyskland och Österrike, men även ganska bra i Italien (framför allt norra Italien - Tyrolen). Det märks att det är cykelländer med en utvecklad cykelturism.
Skyltningen har också varit bra med undantag av Italien där den var undermålig, men det är inget stort problem då man istället kan ta sikte på ortsnamn. I Tyskland och Österrike stötte vi på många andra cykelturister med packväskor. Det är inte så vanligt i Italien där det istället kryllar av racercyklister i sina färgglada ”stalldräkter”. Det går inte att se ut hur som helst om man ska ut och cykla här heller.
I de fall vi kört på trafikerade vägar har vi inte varit rädda, bilisterna visar ofta stor hänsyn och verkar vara vana vid cyklister (undantaget de fyra förskräckliga vägtunnlarna på väg upp till Cortina).
I år har vi också haft en fantastisk tur med vädret. Inget regn förrän sista dagen, då vi väntade ut en åskskur på en timme. Det gör ju också att cyklingen går lättare.
Boendet
Boendet har löst sig hela tiden. Det höll på att bli camping à la naturell en gång, men det löste sig till slut. Det här var i alla fall sista gången vi släpade med tältet. Vi är för bekväma för detta och de extra kilona man släpar på kan man gärna vara utan. Vi har bara använt tältet en natt, under de här tre veckorna, så det känns meningslöst att släpa på det. Vi kanske kan gå ner till bara bakväskor om vi slopar det.
Boendet har kanske blivit lite onödigt dyrt på sina ställen, framför allt i Italien. Samtidigt är vi lite bekväma och det är skönt att komma till bra boenden när man har en lång cykeldag i benen. Det är ljuvligt att ställa sig i duschen när man checkat in. Vi upplevde det enkelt att hitta boenden så länge vi var uppe i Alperna och Dolomiterna. Det beror nog på att det i första hand är vintersportorter där och de kanske inte har så hög beläggning under sommaren.
Mat och dryck
Maten och drycken kan man skriva mycket om och där sticker ju Italien ut som det verkliga mat- och vinlandet. Maten och drycken smakar ju så mycket bättre när man slitit hårt på cykeln. Det blir som en form av belöningssystem och man njuter kopiöst av att lassa i sig på kvällarna. Uffe fick dessutom smak för den italienska grappan och köpte med sig denna ädla dryck hem.
Både i Tyskland och Österrike och delvis i Italien (Venedig undantaget) har vi lyckats äta ganska billigt, många gånger hamnade vi på runt 20€ och det känns billigt.
Upplevelsen
Upplevelsen av att cykelturista är svår att beskriva för de ej redan frälsta. Det handlar inte i första hand om att ”slita på cykeln” utan att ha tid att ta in och njuta av alla intryck. Det går lagom fort att cykla så man hinner njuta med alla sinnen. Man ser så mycket små saker, som man missar när man åker bil, såsom djur, växter och annat smått och gott efter vägkanten. Man känner lukter, man hör och man kan till och med smaka litet av äpplen och druvor efter vägen.
Man väcker också en viss uppmärksamhet, vilket gör att man får kontakt med mycket människor efter vägen. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och ha grundinställningen att de flesta av dina medmänniskor vill dig väl.
På något märkligt sätt går det också att göra sig förstådd trots att man inte pratar samma språk, men lite artighetsfraser på respektive språk är alltid bra att kunna. Engelska har tyvärr inte alltid fungerat vilket vi är litet förvånade över. Vi trodde alla, mer eller mindre,kunde engelska.
Vi är kanske lite extrema vad gäller vår njutning av att slita i bergen, men det är absolut ingenting vi vill påtvinga andra. Vi har full försåelse för de som hellre har en lite ”snällare” cykling på lite mer slätland - det kan vara hur trevligt som helst.
Upplevelsen i år med de skiftande landskapen var en otroligt härlig känsla. Från slättland till mäktiga berg och sedan avslutningen vid Medelhavet - det var läckert. Det finns dessutom historiska spår efter hela denna väg, för den historiskt intresserade.
Man blir gärna ambassadör för saker man tycker om och vi talar varmt och gärna om detta sätt att resa. För de ”ofrälse” som vill prova på, gör det gärna i någon arrangerad form till att börja med. Det finns massor av arrangerade resor där man får hjälp med att transportera bagage. Vi började våra cykelsemestrar genom en arrangerad resa i Toscana - det var verkligen ett bra sätt att få smak på att semestra via cykel.
Vi tycker numera dock att detta med att transportera själva ger den optimala frihetskänslan. Man kan ändra sig från dag till dag och man kan och åka dit näsan pekar.
Carpe diem
Uffe & Eva
lördag 6 september 2008
O Sole mio... (Malcontenta/Venedig 080903-080907 52 km Ack 1288 km)
Våra tre dagar i Venedig med omgivning har varit härliga. Venedig är verkligen en speciell och mysig stad med sina kanaler och små gränder. Det är lätt att bli romantisk - hade man bara fått åka gondol hade det varit kronan på verket! (Evas dröm gick inte i uppfyllelse:-( )
Värmen har hållit i sig med sina 30 grader och höga luftfuktighet, så vi ha tagit båten ut till Lido (badön) och solat och badat i havet en del. Men vi föredrar dock litet svalare väder och har därför saknat bergen och faktiskt börjat längta hem litet.
I Venedig-bukten vimlar det av fartyg och båtar. För att få koll på all trafik har de inrättat "gator" även i vattnet, med belysning och vägskyltar, som talar om tillåtna hastighet och om det pågår "vägarbete", vilket det verkar göra hela tiden.
Inne i själva Venedig radar det ena kryssningsfartyget efter det andra upp sig - det ligger ständigt 3 - 5 gigantiska fartyg inne. Det innebär också att det vimlar av rika "dollar-turister"... och det förklarar prisläget i stan - minst det dubbla!
Förutom gondoler har Venedig också en massa turistshoppar som alla säljer nästan samma saker; minigondoler, "gondoljär-t-shirts och halmhattar samt maskerad-masker i mängder. De är rätt läckra, men tillslut blir man mätt.
Nu återstår bara för oss att ta oss ut till Venedigs flygplats, Marco Polo, i morgon - det blir ett äventyr, bara det. Vi hoppas dock på lugn söndagstrafik.
Vi avslutar här med att gå ut och äta vår sista romantiska middag... och skickar en virituell skål till er alla (som har orkat läsa allt vi skrivit - hoppas ni haft lika kul som vi!).
// Carpe diem! Eva och Uffe
torsdag 4 september 2008
Dedicated for Maria part 3
Nu blir du väl alldeles grön av avund? Har du sett något kitchigare? Tyvärr saknas österikes pin :-(
onsdag 3 september 2008
090903 Biancade - Malcontenta/Venedig 61 km Ack 1236 km
På morgonen bokade vi hotell för kommande nätter i Mestre/Venedig - vi hade internet på rummet så det gick lätt och smidigt.
Nu återstod endast några mil på platt mark genom småstäder och byar av vår resa!
Vi ville gärna cykla omvägen ut till Altino, där Via Claudia Augusta egentligen har sin startpunkt. På väg ut dit överraskades vi av vår första regnskur! Vi blev tvugna att stanna och söka skydd under ca 1 timme som det pågick. Det åskade och regnade kraftigt. Vi har i och för sig bra regnkläder, men vi har blivit så bortskämda med fint väder så vi ville inte blöta ner oss i onödan.
Efter att vi varit i Altino tog vi sikte på Venedig igen och nu hade vi bara tråkig förortscykling in till Mestre där vi bokat hotellet. Det gick förvånandsvärt lätt att cykla och att hitta - det är ändå en stor stad med mycket industrier, men vi körde på Evas magkänsla och den stämde.
När vi kommit fram till hotellet firade vi med ett glas (eg. en flaska) Prosecco - äntligen framme! Det ligger i en liten förort till Mestre, som heter Malcontenta. Nu ska vi bara ägna oss åt turistande och romantiken... och ev. försöka jämna till solbrännan - vi ser ut som ett schackbräde! Rutiga och randiga.
Kvällen avslutades med ett besök på den lokala Trattorian.
Nu återstod endast några mil på platt mark genom småstäder och byar av vår resa!
Vi ville gärna cykla omvägen ut till Altino, där Via Claudia Augusta egentligen har sin startpunkt. På väg ut dit överraskades vi av vår första regnskur! Vi blev tvugna att stanna och söka skydd under ca 1 timme som det pågick. Det åskade och regnade kraftigt. Vi har i och för sig bra regnkläder, men vi har blivit så bortskämda med fint väder så vi ville inte blöta ner oss i onödan.
Efter att vi varit i Altino tog vi sikte på Venedig igen och nu hade vi bara tråkig förortscykling in till Mestre där vi bokat hotellet. Det gick förvånandsvärt lätt att cykla och att hitta - det är ändå en stor stad med mycket industrier, men vi körde på Evas magkänsla och den stämde.
När vi kommit fram till hotellet firade vi med ett glas (eg. en flaska) Prosecco - äntligen framme! Det ligger i en liten förort till Mestre, som heter Malcontenta. Nu ska vi bara ägna oss åt turistande och romantiken... och ev. försöka jämna till solbrännan - vi ser ut som ett schackbräde! Rutiga och randiga.
Kvällen avslutades med ett besök på den lokala Trattorian.
090902 La Bella - Biancade 69 km Ack 1175 km
Vår trevliga hotellägare bjöd oss på stekta ägg till frukost, vilket smakade mums! Dessutom prutade han 5 € på priset. Det här var ett av de bästa och trevligaste boenden vi haft.
Idag såg vi fram mot en lugn och skön cykeldag, utan några jobbiga klättringar uppför berg. Det stämde så när som på några kortare, men jobbiga, klättringar i byn Collalto. Därefter cyklade vi nedför till nästan havsnivå igen - det blev en markant ändring av landskapet. Nu var det mest platta stora åkrar med vin-, majs- och andra grönsaksodlingar vi såg.
Vi började även skymta en del industrier (Treviso) och ett ganska utbrett kanal- och bevattningssystem i Po-deltat. Värmen var åter tryckande och svetten rann flödigt på oss båda, trots att vi inte hade ansträngande cykling. Luftfuktigheten var hela 94%!
Vi bestämde oss för att inte cykla så långt utan ta en tidig kväll och försöka uppdatera bloggen litet - vi låg efter.
måndag 1 september 2008
090901 Feltre - La Bella 55 km Ack 1106 km
Vaknade utsövda efter gårdagens bravader och drog iväg mot byn Pez, där en av de två originalstenarna från Via Claudia Augusta ska finnas.
Den var dock inte alldeles lätt att hitta (se separat inlägg).
Därefter fortsatte vi mot det vi trodde skulle bli resans sista bergsklättring. Vi cyklade ner i dalen och över floden Po och sen uppför berget på andra sidan. Det var en väldigt charmig och mysig liten väg, som slingrade sig uppför i ca 5 km. Vägen passerade lantbruk och smågårdar och vi var så nöjda, att vi får uppleva detta. Det var två mycket jobbiga stigningar och därutöver en ganska jämn lutning. Vägen blev smalare och smalare och när den övergått i grovt grus blev vi tveksamma om vi verkligen kört rätt. Vi stannade och åt var medhavda lunch vid en gammal kyrkoruin och satt och försökte se på kartan var vi var - det var omöjligt. Det var idylliskt vacket och lugnt och stillsamt, men vi bestämde ändå för att vända om och cykla ner till huvudvägen igen och försöka hitta på rätt igen.
Det bör nämnas att Via Claudia-skyltningen i Italien är så gott som obefintlig, man får köra mycket på magkänsla och annan skyltning. Nu fick vi alltsa börja om igen - en mil i "onödan" hade det blivit, men vi fick uppleva en vacker väg och trevligt lunchställe.
I byn Villa La Villa svängde vi av huvudvägen och gav oss upp i bergen igen. Den här gången på rätt väg! Det gick även här ganska brant uppför i början, men sen fick vi njuta av några hundra meter nedförskörning.
Sen borde vi aldrig ha fortsatt! Vi blev nästan chockade när vägen nu vände uppåt i minst 10% lutning - det kändes som en vägg! Vi fick båda två kliva av och gå uppför - det var helt enkelt omöjligt att cykla. När vi flåsat oss upp till ett kastell där vi tog en paus och gjorde oss påminda att typografikartan här gjorde en peak, likt en vass pennspets och det stämde verkligen.
Nu fortsatte vägen i samma branta väggliknande stigning i hela 4 km till! Det var helt omöjligt att cykla någonting under hela den vägen. Eva var nästan beredd att ge upp ungefär halvvägs - hon gick så sakta att inte ens trippmätaren på hennes cykel gjorde utslag - hon tappade en hel km i jämförelse med Uffe!
När vi väl kom upp till byn Pradaredego, som låg på 910 m.ö.h. var vi så trötta och slut att vi skakade i hela kroppen. Uffe hade säkert svettats ut flera liter - det dröp om honom. Man bör tänka på att våra cyklar, inkl packning, väger någonstans mellan 28 och 35 kg! Det känns i alla kroppens muskler vill vi lova!
Det här var egentligen rena dårskapet - vi kunde inte ens njuta i den lika branta nedförsbacken. Vi var tvugna att bromsa så mycket att vi nästan fick kramp i händerna och blev alldeles ömma. Flera gånger var vi tvugna att stanna och vila händerna - det låter inte klokt, men så var det. Nu har tom Eva börjat längta efter "flodcykling" igen!
Det är svårt för en oinvigd att förstå, hur fruktansvärt jobbigt det här är. Vi skulle med glädje ta flera Passo di Falzarego på 2.100 meter i stället för detta, på 910 meter. Det var så jävla brant att man gick lodrätt hängandes över cykeln. Den procentuella lutningen i backarna har en oerhörd betydelse för jobbigheten. Man måste ha någon form av pervers läggning för att förstå tjusningen i detta, men detta var för brant även för oss, man var som ett utskitet lingon när man kom upp.
När vi kom till byn Follina bestämde vi oss snabbt för att leta boende - vi var inte ett dugg sugna på någon mer cykling idag. Vi gick in på turistinfon och fick tips om att det fanns ett B&B i grannbyn La Bella, 2 km bort.
Vi cyklade snabbt dit och fick en mycket trevligt och fräscht rum. Vi duschade och tvättade upp vara stinkande cykelkläder och gick sen ner för att hämta våra pass i receptionen (det var samtidigt ett hotell). När ägaren såg att vi kom från Sverige och trodde att vi cyklat ända därifrån, ville han bjuda oss på ett glas Prosecco (han frågade litet försynt - vi tror, han trodde att vi var nykterister och sportfånar). Det tackade vi naturligtvis inte nej till och satt och njöt av denna ädla dryck!
Sen gick vi på en mycket trevligt liten trattoria och åt en utsökt god middag (vi var svultna efter dagen) så dagen slutade lyckligt och väl. Kvällen var dessutom så där ljummen och skön, inte för varm och inte för kall. Vi satt och njöt och blev litet berusade av alkoholen och La dolce Vita...
Jakten på den försvunna stenen
Vi åkte mot Pez för att leta efter en av de två originalstenarna, som vi visste skulle finnas här. Det var dock väldigt svårt att hitta, det fanns inga skyltar som visade var den fanns.
Uffe var ut på en åker och frågade en bonde, men han visste inte. Sen cyklade vi in till en bilskrot och där hade vi bättre tur, men vi fick vänta på enda killen som kunde litet engelska.
Det visade sig att vi inte alls var långt borta från stenen. Han sa att den skulle finnas i ett litet kapell vid ett stort hus i en korsning några hundra meter längre fram.
Vi cyklade upp mot huset och möttes av ilsket skällande hundar, men vi stötte på en gammal farbror. Stenen fanns mycket riktigt där, i hans hus. Han ville gärna visa oss den och bad oss ställa ifrån oss cyklarna och komma runt huset.
Stenen är alltså i privat ägo, vilket förklarar den dåliga skyltningen och vilket också förvånar oss då det är en historiskt intressant lämning. Godsägaren talade om att vi hade tur då han skulle åka tillbaka till Venedig, där han bodde, redan i morgon - hade vi kommit senare hade vi missat den!
söndag 31 augusti 2008
Passo Falzarego 2105 möh besegrat!
Här var vi rejält trötta, men nöjda av att ha klättrat de 17 km uppför till Passo di Falzarego på 2.105 m.ö.h.
080831 Cortina d'Ampezzo - Feltre 110 km Ack 1051 km
Vi började dagen med en ordentlig frukost så att vi skulle orka med dagens klättring. Det gäller verkligen att ladda in ordentligt så att man inte får "soppatorsk". En normal italienska frukost är inte mycket att stå på - det är på sin höjd en kopp kaffe och en croissant (med marmelad).
Det var litet mulet när vi lämnade Cortina vilket vi bara tyckte var skönt eftersom vi visste vad vi hade framför oss. Så fort vi kom ut ur byn började vägen stiga brant och sen fortsatte det i samma stil. Vi cyklade eg uppför själva skidbackarna! Det steg 900 höjdmeter pa 15 km.
Vi tog täta vattenstopp för att orka hela vägen. En gång när Uffe stannat för att dricka vatten, stannade en förbipasserande buss och chauffören frågade om han ville åka med! Uffe protesterade vilt! Skam den som ger sig!
Det tog oss 2,5 tim inkl. pauser att ta oss upp. Längs vägen upp blev vi omkörda och mötte en mängd av motorcyklar - det här verkar vara väldigt populärt även för dem. Vi blev också, som vanligt, livligt påhejade av folk längs vägen.
På toppen tog vi igen oss litet med en fika innan vi startade nedfärden. Vilken nedfärd! Till att börja med var det 17 serpentiner och en enastående upplevelse. Det är svårt att beskriva i ord det man känner när man susar ner - det måste upplevas! Man blir alldeles hänförd, både av den storslagna naturen och fartkänslan. Det pirrar i kroppen i kurvorna!
I Agordo, när vi rullat nedför i nästan 4 mil, började vi leta efter boende. Vi ville inte cykla så långt idag och så ville vi försöka hitta litet billigare boende efter den dyra helgen i Cortina!
Snopna blev vi, när vi inget billigt boende kunde hitta - det var lika dyrt, om inte dyrare eller så var det fullbokat! Jaha, då fick vi fortsatta rulla ner i dalen och göra nytt försök i byn Mas. Eva stannade till och frågade en kille, från lokala räddningstjänsten, som stod vid vägen, om det fanns något boende i Mas eller de i kringliggande byarna. I grannbyn Sospirolo trodde han det skulle finnas och erbjöd sig raskt att guida oss dit med sin bil. Han åkte runt med oss efter sig på cyklarna och gjorde flera försök i Sospirolo och nästa by, men ingen tur där heller - det fanns helt enkelt inga boenden alls. Vi tackade ända för hjälpen och fick cykla vidare och fortsatta leta.
Vi kollade av några byar till i närheten, men hittade inget. Då cyklade vi mot San Giustina, där vi bott härom natten och visste att det fanns. Där skulle vi väl ändå ha litet tur! Tji fick vi - där var det också fullt! En söndag??
Nu började vi bli litet stressade, klockan var mycket, nästan åtta och fricamping (det fanns inga campingar heller) började kännas som enda alternativ. Dessutom började vi bli väldigt hungriga.
Vi åt en pizza i San Guistina och bestämde oss för att göra en sista chansning i Feltre 12 km västerut. Där fanns det i alla fall hotell, men nu hade det blivit mörkt och vi hade inga lysen med till våra cyklar. Vi hade aldrig räknat med att behöva cykla i mörker.
Vi pumpade på så fort vi kunde längs landsvägen in mot Feltre och när det var ca 3 km kvar hittade vi ett "Albergo" - vår räddare i nöden! Klockan var nu nio och vi hade cyklat i 11 mil, varav vi letat boende de sista 5 milen. Det var verkligen skönt att få komma in och duscha och veta att allt ordnat sig till slut. Uffe var tvungen att slicka i sig hela sin färd-grappa för att få ner pulsen efter detta "trauma".
Det var litet mulet när vi lämnade Cortina vilket vi bara tyckte var skönt eftersom vi visste vad vi hade framför oss. Så fort vi kom ut ur byn började vägen stiga brant och sen fortsatte det i samma stil. Vi cyklade eg uppför själva skidbackarna! Det steg 900 höjdmeter pa 15 km.
Vi tog täta vattenstopp för att orka hela vägen. En gång när Uffe stannat för att dricka vatten, stannade en förbipasserande buss och chauffören frågade om han ville åka med! Uffe protesterade vilt! Skam den som ger sig!
Det tog oss 2,5 tim inkl. pauser att ta oss upp. Längs vägen upp blev vi omkörda och mötte en mängd av motorcyklar - det här verkar vara väldigt populärt även för dem. Vi blev också, som vanligt, livligt påhejade av folk längs vägen.
På toppen tog vi igen oss litet med en fika innan vi startade nedfärden. Vilken nedfärd! Till att börja med var det 17 serpentiner och en enastående upplevelse. Det är svårt att beskriva i ord det man känner när man susar ner - det måste upplevas! Man blir alldeles hänförd, både av den storslagna naturen och fartkänslan. Det pirrar i kroppen i kurvorna!
I Agordo, när vi rullat nedför i nästan 4 mil, började vi leta efter boende. Vi ville inte cykla så långt idag och så ville vi försöka hitta litet billigare boende efter den dyra helgen i Cortina!
Snopna blev vi, när vi inget billigt boende kunde hitta - det var lika dyrt, om inte dyrare eller så var det fullbokat! Jaha, då fick vi fortsatta rulla ner i dalen och göra nytt försök i byn Mas. Eva stannade till och frågade en kille, från lokala räddningstjänsten, som stod vid vägen, om det fanns något boende i Mas eller de i kringliggande byarna. I grannbyn Sospirolo trodde han det skulle finnas och erbjöd sig raskt att guida oss dit med sin bil. Han åkte runt med oss efter sig på cyklarna och gjorde flera försök i Sospirolo och nästa by, men ingen tur där heller - det fanns helt enkelt inga boenden alls. Vi tackade ända för hjälpen och fick cykla vidare och fortsatta leta.
Vi kollade av några byar till i närheten, men hittade inget. Då cyklade vi mot San Giustina, där vi bott härom natten och visste att det fanns. Där skulle vi väl ändå ha litet tur! Tji fick vi - där var det också fullt! En söndag??
Nu började vi bli litet stressade, klockan var mycket, nästan åtta och fricamping (det fanns inga campingar heller) började kännas som enda alternativ. Dessutom började vi bli väldigt hungriga.
Vi åt en pizza i San Guistina och bestämde oss för att göra en sista chansning i Feltre 12 km västerut. Där fanns det i alla fall hotell, men nu hade det blivit mörkt och vi hade inga lysen med till våra cyklar. Vi hade aldrig räknat med att behöva cykla i mörker.
Vi pumpade på så fort vi kunde längs landsvägen in mot Feltre och när det var ca 3 km kvar hittade vi ett "Albergo" - vår räddare i nöden! Klockan var nu nio och vi hade cyklat i 11 mil, varav vi letat boende de sista 5 milen. Det var verkligen skönt att få komma in och duscha och veta att allt ordnat sig till slut. Uffe var tvungen att slicka i sig hela sin färd-grappa för att få ner pulsen efter detta "trauma".
lördag 30 augusti 2008
Apropå språkproblem och världsspråk
Kvällen i Cortina fortsatte med språkproblem. Det började när vi skulle beställa vad vi ville äta till middag. Vi ville båda ha Vealsteak Milanese, som vi tyckte lät gott och vad fick vi in? Jo, en vanlig Wienerschnitzel - den var i och för sig god, men vi blev litet snopna för det var inte vad vi hade förväntat oss.
Sen beställde Uffe in salt då han tyckte pommes friten var dåligt saltat och vad fick han in? Jo, en hel skål med ketchup och majonäs och andra såser!
Vi fick oss några goda skratt åt detta - det gjorde ju inget, men det blev liksom fortsättning på dagens småtabbar.
När vi kom till hotellet passade vi på att fråga om vår tvätt var klar och då skrev tjejen i receptionen en lapp till oss med texten: h 10.00, dvs hon menade vilken tid vi måste checka ut i morgon! Då skrattade vi ännu mer i trappan upp till rummet. Det roliga var, att tvätten låg där så fint på en stol.
Det vi har märkt är att nästan alla italienare är väldigt dåliga på engelska och det tror vi beror bla på att de nästan aldrig hör språket talas. Alla deras Tv-program och filmer är ju dubbade till italienska. Vi råkade här om kvällen se litet av filmen "The Queen" på italienska och den här filmen bygger ju litet på språket och aristokratengelskan och då blir det väldigt fånigt att höra Helen Mirren tjattra italienska!
Dessutom förstör de själva skådespeleriet, det borde vara spöstraff att dubba en sån film!
Sen beställde Uffe in salt då han tyckte pommes friten var dåligt saltat och vad fick han in? Jo, en hel skål med ketchup och majonäs och andra såser!
Vi fick oss några goda skratt åt detta - det gjorde ju inget, men det blev liksom fortsättning på dagens småtabbar.
När vi kom till hotellet passade vi på att fråga om vår tvätt var klar och då skrev tjejen i receptionen en lapp till oss med texten: h 10.00, dvs hon menade vilken tid vi måste checka ut i morgon! Då skrattade vi ännu mer i trappan upp till rummet. Det roliga var, att tvätten låg där så fint på en stol.
Det vi har märkt är att nästan alla italienare är väldigt dåliga på engelska och det tror vi beror bla på att de nästan aldrig hör språket talas. Alla deras Tv-program och filmer är ju dubbade till italienska. Vi råkade här om kvällen se litet av filmen "The Queen" på italienska och den här filmen bygger ju litet på språket och aristokratengelskan och då blir det väldigt fånigt att höra Helen Mirren tjattra italienska!
Dessutom förstör de själva skådespeleriet, det borde vara spöstraff att dubba en sån film!
Ciao bella, Eva poserar i sin nya italienska sportdress.
080830 Vilodag i Cortina d'Ampezzo
Idag har vi bara ägnat oss åt lättsamt leverne och vilat trötta cykelmuskler. Vi började dagen med att gå ut på stan för att shoppa och flanera. Det märks att vi är på ett riktigt jetset-ställe. Hela italiens innefolk är här! Det vimlar av folk, i flotta kläder, som går runt och försöker se sportiga ut. På gatorna rullar den ena sportbilen efter den andra. Det är Lamborghini, Porche och Ferrari om vart annat.
Vi blev inspirerade av detta och var in i en flott sportaffär och köpte litet nya italienskt designade cykelkläder - vi vill ju också se snygga ut när vi cyklar! Till försäljarens stora munterhet, i detta macholand, köpte Uffe dammodell av "blöjbyxa" då han tyckte att de var både snyggare och skönare än dito herrmodell, som har för långa och tajta ben.
Idag har vi också gjort två turist-tabbar. Den ena när vi skulle fika. Eva gick in och beställde cappuccino och espresso samt en apfelstrudel. Under tiden passade Uffe på att beställa samma sak vid bordet där han satt. Snacka om "dubbel espresso"!
Tabbe två inträffade när vi skulle äta lunch och bara var sugna på något lätt som en sallad. På en pizzeria frågade vi om de hade sallad och det jo då, det hade dem. När vi satt oss och fick se matsedeln höll vi på att få en chock! Salladen kostade mellan 16 och 18 euro styck! Men vi kände oss tvingade att beställa ändå, eftersom vi frågat efter just detta. Uffes sallad var visserligen god, men Eva lyckades beställa en inte fullt så god kycklingsallad med bla vallmofrön i - det blev de dyraste vallmofrön hon nånsin ätit!
Ja ja, man blir alltid litet blåst ibland, man är väl inte van att frottera sig med jetset-folket.
Innan vi gick hem för en kort vila före middagen gick vi till turistinfo för att kolla de olika alternativen för morgondagen. Vi har två bergspass, båda över 2.200 m, att välja mellan och vi ville höra om något var att föredra för den cyklist. Det är med skräckblandat förtjusning vi tar oss an detta.
Vi delade sen på en flaska Spumanti innan vi gick ut för att äta middag.
Dedicated for Maria, part 2
Nu blir du allt bra nyfiken va? Du anar inte vad vår souvernirsamling kommer att utökas med...
fredag 29 augusti 2008
080829 San Giustina - Cortina d'Ampezzo 96 km Ack 941 km
Efter vanliga morgonrutinerna gav vi oss iväg, idag enligt vår Plan B där vi alltså tänkt dra österut mot Slovenien.
Efter ca 3 mils cykling utanför staden Belluno fick Eva syn på vägskyltar som pekade mot Cortina, 59 km. Eftersom hon redan var litet less på trampandet i hettan på låglandet föreslog hon Uffe att vi ändrar till Plan C och styr kosan mot Cortina uppe i bergen i stället. Efter en kort förhandling (det är inte så svårt att övertala Uffe) så bestämde vi oss för att genomföra Plan C i stället.
Vi bestämde oss då också för att följa huvudvägen till Cortina - det finns både för- och nackdelar med det. Det är mycket trafik, men å andra sidan är vägen något utplanad och inte så brant.
Vi trampade på i svagt motlut och i början intensiv trafik. Vägen gick bla genom 4 tätt på varandra följande tunnlar, som var otroligt långa och hemska att cykla genom (mamma Inger, läs inte detta stycke - då kan du inte sova resten av veckan!).
Den längsta var 2.253 m. Ljudnivån i tunnlarna var bedövande, både beroende på all trafik, men även pga av de stora fläktarna.
Vi kom lyckligtvis igenom helskinnade utan incidenter och det är vi glada för - inga mer tunnlar för vår del tack!
I byn Tai de Cadore stannade vi och tog en paus och fyllde på vårt energibehov med en öl och en jättetoast. Nu var det 3 mil kvar och vi (Eva) var något tveksamma till om vi skulle orka ända upp till Cortina. Vi bestämde att vi tar en by i taget. Byarna ligger som ett pärlband längs vägen. Här märkte vi också att byarna ändrade karaktär, till mer vintersportorter.
På vägen upp blev vi ivrigt påhejade av både billister och folk längs vägen som gjorde "tummen upp" och ropade "forza forza". Det hjälper gott när man börjar bli trött!
Väl framme i Cortina tog vi in på ett 4-stjärnigt hotell eftersom vi bestämt oss för att lyxa till det litet då vi ska ha en välförtjänt vilodag i morgon. Vi bokade bastun där vi "slickade våra sår" efter nästan 10 mils cykling, varav de sista 7 uppför! Det var verkligen skönt och avkopplande!
Uffe badar i en bäck på väg upp till Cortina
På väg upp till Cortina d'Ampezzo stannade vi till vid en liten bäck och svalkade av oss i värmen (29 gr). Vattnet var starkt strömmande och svinkallt, men det hindrade inte Uffe från att kasta sig i.
torsdag 28 augusti 2008
080828 Castello Tesino - San Giustina 57 km Ack 845 km
I dag när vi vaknade hade vi litet träningsvärk i benen efter gårdagens tuffa klättring - konstigt när vi ändå har cyklat 80 mil, men det säger väl en del om hur jobbigt det var.
Vi stannade till i byn och åt en förstärkt frukost efter campingens kaffe och croissant. Där satt vi och njöt av den trevliga atmotsfären och såg byn vakna till liv. Det var trevligt att se byns alla gamlingar samlas i parken och läsa morgontidningen och sitta och prata.
Ut ur byn kom en kort liten stigning innan det sen vände nedåt i en svindlande utförslöpa på slingrande serpentinvägar. Det är verkligen värt varenda svettdroppe på vägen upp för att sen få njuta av både utsikt och fartkänslan ner. Det här slår vilken berg- och dalbana som helst - det kittlar i magen i serpentinerna!
Nere i dalen var det tryckande hett, värmen tar hårt på en när man anstränger sig - vi var också litet sega och cyklingen gick trögt idag. I Feltre stannade vi och tog en smaskig glass (gelata) som vi satt och åt i skuggan.
Efter Feltre vände vi upp mot bergen igen - det blev åter igen ganska krävande cykling upp till byn Cesiomaggiore där vi hade tänkt slå läger för natten. Tyvärr fanns inte ett rum att uppbringa - de tipsade oss om grannbyn San Giustina i stället.
Däremot hade de en cykelhandlare så vi passade på att byta Uffes stöd som gav vika i morse och bytte bromsklossar på Evas cykel. Sen rullade vi ner till den inte lika charmiga byn San Giustina där vi tog in på ett enklare hotell.
Vi fick oss dock en väldigt god och trevlig middag på en av byns restauranger (multo bene).
Vi stannade till i byn och åt en förstärkt frukost efter campingens kaffe och croissant. Där satt vi och njöt av den trevliga atmotsfären och såg byn vakna till liv. Det var trevligt att se byns alla gamlingar samlas i parken och läsa morgontidningen och sitta och prata.
Ut ur byn kom en kort liten stigning innan det sen vände nedåt i en svindlande utförslöpa på slingrande serpentinvägar. Det är verkligen värt varenda svettdroppe på vägen upp för att sen få njuta av både utsikt och fartkänslan ner. Det här slår vilken berg- och dalbana som helst - det kittlar i magen i serpentinerna!
Nere i dalen var det tryckande hett, värmen tar hårt på en när man anstränger sig - vi var också litet sega och cyklingen gick trögt idag. I Feltre stannade vi och tog en smaskig glass (gelata) som vi satt och åt i skuggan.
Efter Feltre vände vi upp mot bergen igen - det blev åter igen ganska krävande cykling upp till byn Cesiomaggiore där vi hade tänkt slå läger för natten. Tyvärr fanns inte ett rum att uppbringa - de tipsade oss om grannbyn San Giustina i stället.
Däremot hade de en cykelhandlare så vi passade på att byta Uffes stöd som gav vika i morse och bytte bromsklossar på Evas cykel. Sen rullade vi ner till den inte lika charmiga byn San Giustina där vi tog in på ett enklare hotell.
Vi fick oss dock en väldigt god och trevlig middag på en av byns restauranger (multo bene).
onsdag 27 augusti 2008
Our personal guide Ivo in Trento
Uffe frågade en kille på racercykel om vägen ut ur Trento, då vi kört vilse. Han hette Ivo och kunde inte ett ord engelska utan försökte beskriva vägen på italienska. När han inte kunde göra sig förstådd, pekade han med armen och sa: companiare! Han ville alltså guida oss genom staden.
Sagt och gjort, han drog igenom och ut ur Trento. Han gav oss dock ett kort fotostopp vid Domen i centrum. Sen drog han av bara farten upp för den långa sega stigningen uppför berget söder om Trento mot byn Coldonazzo vid sjön med samma namn.
Det var en stigning på 12 km med endast några vattenstopp på vägen. Han pratade på hela tiden på italienska och vi svarade ömsom på svenska och ömsom på engelska. På något konstigt sätt förstod vi varandra ganska bra ändå.
Vid en brunn av slutet på stigningen stod en tjej och fyllde på vatten. Hon kunde engelska och översatte en del åt oss och hade förresten varit i Stockholm i förra veckan. Hon följde med oss en bit upp i backen innan hon tvingade släppa då hon inte orkade hålla Ivo's tempo. Hon talade i alla fall om att Ivo inte hade tillgång till internet eftersom vi försökt förklara att vi ska lägga ut en bild av honom på vår blogg.
Väl uppe på toppen brakade Ivo ned med oss till byn Caldonazzo. Där nere ville han visa oss var cykelvägen började och drog iväg i rask takt till nästa by. Vi försökte flera gånger erbjuda honom kaffe, öl och mat, men det ville han inte höra talas om. Han sa något om "casa" så han hade väl en fru som väntade med maten hemma. Om vi tolkade honom rätt skulle han ta tåget tillbaka till Trento. Han hade då guidat oss i 23 km! Vilken kille!
Han stack iväg men kom strax tillbaka då han ville ge oss sin adress så att vi kunde skicka några kort till honom. Det lovade vi förstås att göra.
Eva var helt slut efter denna hårdkörning. Vi hade nu cyklat i 54 km med endast några korta vattenstopp. När vi tackat Ivo satte vi kurs mot första restaurangen vi såg och åt varsin portion pasta och tog en välbehövlig kopp kaffe efter. Nu var vi redo för nya utmaningar!
För att citera Jolo: "Den som inte har förstånd att åka vilse, ser inte så mycket"
Sagt och gjort, han drog igenom och ut ur Trento. Han gav oss dock ett kort fotostopp vid Domen i centrum. Sen drog han av bara farten upp för den långa sega stigningen uppför berget söder om Trento mot byn Coldonazzo vid sjön med samma namn.
Det var en stigning på 12 km med endast några vattenstopp på vägen. Han pratade på hela tiden på italienska och vi svarade ömsom på svenska och ömsom på engelska. På något konstigt sätt förstod vi varandra ganska bra ändå.
Vid en brunn av slutet på stigningen stod en tjej och fyllde på vatten. Hon kunde engelska och översatte en del åt oss och hade förresten varit i Stockholm i förra veckan. Hon följde med oss en bit upp i backen innan hon tvingade släppa då hon inte orkade hålla Ivo's tempo. Hon talade i alla fall om att Ivo inte hade tillgång till internet eftersom vi försökt förklara att vi ska lägga ut en bild av honom på vår blogg.
Väl uppe på toppen brakade Ivo ned med oss till byn Caldonazzo. Där nere ville han visa oss var cykelvägen började och drog iväg i rask takt till nästa by. Vi försökte flera gånger erbjuda honom kaffe, öl och mat, men det ville han inte höra talas om. Han sa något om "casa" så han hade väl en fru som väntade med maten hemma. Om vi tolkade honom rätt skulle han ta tåget tillbaka till Trento. Han hade då guidat oss i 23 km! Vilken kille!
Han stack iväg men kom strax tillbaka då han ville ge oss sin adress så att vi kunde skicka några kort till honom. Det lovade vi förstås att göra.
Eva var helt slut efter denna hårdkörning. Vi hade nu cyklat i 54 km med endast några korta vattenstopp. När vi tackat Ivo satte vi kurs mot första restaurangen vi såg och åt varsin portion pasta och tog en välbehövlig kopp kaffe efter. Nu var vi redo för nya utmaningar!
För att citera Jolo: "Den som inte har förstånd att åka vilse, ser inte så mycket"
080827 Mezzocorona - Castello Tesino 92 km Ack 788 km
Idag var vi tvugna att börja dagen med 3 mils flodcykling in till Trento, som är en ganska stor stad med ca 110.000 invånare. Vi höll en hög fart för att snabbt "avverka" den ganska tråkiga sträckan.
Inne i Trento hade vi svårt att hitta rätt väg ut, vi hade inte ens hjälp av vår karta. Uffe passade då på att fråga en kille, med racercykel som vi såg, om vägen. Han kunde inte ett ord engelska utan valde i stället att guida oss ut (se separat inlägg).
Efter lunchen i Lévico var vi åter tvugna att cykla litet flodcykling, ca 1,5 mil, till vi kom till Borgo. Därefter valde vi alternativvägen upp i bergen igen. Vi gav oss iväg upp mot Scurelle och Stringo (506 m.ö.h.) där vi stannade och tog en fika och fyllde på kolhydrater.
Efter detta började en mördande klättring på 8 km - det tog oss nästan två timmar! Vägen steg BRANT oavbrutet dessa 8 km - hur kom vi på att ta den här vägen? Hjärtat höll på att hoppa ur kroppen, svetten forsade i värmen (28 grader) och gassande sol. Vi gjorde några vattenstopp på vägen upp, bla i den lilla byn Bieno där några gamlingar satt vid brunnen och skakade på huvudet åt oss när vi kom flåsande. När vi sa att vi kom från Sverige, sa den ene farbrorn, aha Amsterdam!
Vägen peakade vid Passo la Forcella på 910 m.ö.h. Vi stannade för natten i Castello Tesino på en camping, men valde att hyra en liten stuga i stället för att tälta.
Inne i Trento hade vi svårt att hitta rätt väg ut, vi hade inte ens hjälp av vår karta. Uffe passade då på att fråga en kille, med racercykel som vi såg, om vägen. Han kunde inte ett ord engelska utan valde i stället att guida oss ut (se separat inlägg).
Efter lunchen i Lévico var vi åter tvugna att cykla litet flodcykling, ca 1,5 mil, till vi kom till Borgo. Därefter valde vi alternativvägen upp i bergen igen. Vi gav oss iväg upp mot Scurelle och Stringo (506 m.ö.h.) där vi stannade och tog en fika och fyllde på kolhydrater.
Efter detta började en mördande klättring på 8 km - det tog oss nästan två timmar! Vägen steg BRANT oavbrutet dessa 8 km - hur kom vi på att ta den här vägen? Hjärtat höll på att hoppa ur kroppen, svetten forsade i värmen (28 grader) och gassande sol. Vi gjorde några vattenstopp på vägen upp, bla i den lilla byn Bieno där några gamlingar satt vid brunnen och skakade på huvudet åt oss när vi kom flåsande. När vi sa att vi kom från Sverige, sa den ene farbrorn, aha Amsterdam!
Vägen peakade vid Passo la Forcella på 910 m.ö.h. Vi stannade för natten i Castello Tesino på en camping, men valde att hyra en liten stuga i stället för att tälta.
tisdag 26 augusti 2008
080826 Lana - Mezzocorona 61 km Ack 696 km
För att förbereda ev. plan B var vi in till en bokhandel och köpte en karta över nordöstra Italien innan vi lämnade Lana.
Det märks att vi kommit ner på låghöjd nu då morgontemperaturen redan är uppe i 20 gr mot bara 9 igår,1 000 höjdmeter här ifrån. Då vi redan igår tröttnade på "flodcykling" så bestämde vi oss för att idag avvika från leden och i stället ge oss upp i bergen för att få litet mer utmanande cykling. Vi förstår att romarna valde den enklare vägen, men det behöver inte vi tänka på. Det visade sig vara ett lyckat beslut.
Vi cyklade mot byn Nals genom äppellundarna och såg då att skörden påbörjats. Överallt såg vi plockare, traktorer och stora fruktlådor färdiga att fyllas. Vi satte kurs mot byn S:t Pauli uppe i bergen. Det var en riktigt svettig och brant stigning. Vi blev ivrigt påhejade av andra cyklister utan packning som vi mötte. I S:t Pauli tog vi en kort vattenpaus vid den lilla brunnen på torget mitt i byn.
Därefter fortsatte vi att cyklade genom flera små mysiga byar på slingriga vägar med lagom upp- och nedförsbackar så man får jobba litet och sen njuta av att svetten torkar i uförslöporna.
Efter lunchpausen fortsatte vi på östra sidan av den lilla sjön Lago di Caldero. Den här vägen kallas Strada del Vino - härligt namn, eller hur? Här uppe har vinodlingarna avlöst äppelodlingarna, som i stället ligger nere i floddalen. Den ena utsikten var vackrare än den andra - det var vykortsvackert hela vägen. Det här är cykelsemester när det är som bäst!
Vi valde att stanna i vinstaden (Città del Vino) Mezzocorona för natten. Middag åt vi på en utsökt restaurang med utsökt vin därtill naturligtvis. Uffe börjar också få smak för grappa, den otäcka drycken! Det blev en perfekt avslutning på en perfekt dag!
Det märks att vi kommit ner på låghöjd nu då morgontemperaturen redan är uppe i 20 gr mot bara 9 igår,1 000 höjdmeter här ifrån. Då vi redan igår tröttnade på "flodcykling" så bestämde vi oss för att idag avvika från leden och i stället ge oss upp i bergen för att få litet mer utmanande cykling. Vi förstår att romarna valde den enklare vägen, men det behöver inte vi tänka på. Det visade sig vara ett lyckat beslut.
Vi cyklade mot byn Nals genom äppellundarna och såg då att skörden påbörjats. Överallt såg vi plockare, traktorer och stora fruktlådor färdiga att fyllas. Vi satte kurs mot byn S:t Pauli uppe i bergen. Det var en riktigt svettig och brant stigning. Vi blev ivrigt påhejade av andra cyklister utan packning som vi mötte. I S:t Pauli tog vi en kort vattenpaus vid den lilla brunnen på torget mitt i byn.
Därefter fortsatte vi att cyklade genom flera små mysiga byar på slingriga vägar med lagom upp- och nedförsbackar så man får jobba litet och sen njuta av att svetten torkar i uförslöporna.
Efter lunchpausen fortsatte vi på östra sidan av den lilla sjön Lago di Caldero. Den här vägen kallas Strada del Vino - härligt namn, eller hur? Här uppe har vinodlingarna avlöst äppelodlingarna, som i stället ligger nere i floddalen. Den ena utsikten var vackrare än den andra - det var vykortsvackert hela vägen. Det här är cykelsemester när det är som bäst!
Vi valde att stanna i vinstaden (Città del Vino) Mezzocorona för natten. Middag åt vi på en utsökt restaurang med utsökt vin därtill naturligtvis. Uffe börjar också få smak för grappa, den otäcka drycken! Det blev en perfekt avslutning på en perfekt dag!
Uffe pallar äpplen i Sydtyrolen
Rubriken kanske låter som en travestering på en film med liknande titel... men det var helt enkelt en bra rubrik.
Plan B
Då vi börjat inse att vi har ett alldeles för högt tempo mot vad vi trodde så måste vi ha en plan B, annars kommer vi att komma till Venedig en vecka för tidigt.
Vi avviker från Via Claudia Augusta och tänker fortsätta mot nordost och upp i bergen som vi gillar och försöka ta oss till Slovenien. Därifrån så ska vi sedan cykla söderut och längs kusten mot Venedig.
Idag ska vi försöka skaffa kartor över området som vi tänkt cykla i. I lördags skickade vi hem kartor och broschyrer för 250 kr däribland en Italienkarta, som vi nu får skaffa på nytt, men å andra sidan så gillar vi ju kartor.
Vi avviker från Via Claudia Augusta och tänker fortsätta mot nordost och upp i bergen som vi gillar och försöka ta oss till Slovenien. Därifrån så ska vi sedan cykla söderut och längs kusten mot Venedig.
Idag ska vi försöka skaffa kartor över området som vi tänkt cykla i. I lördags skickade vi hem kartor och broschyrer för 250 kr däribland en Italienkarta, som vi nu får skaffa på nytt, men å andra sidan så gillar vi ju kartor.
måndag 25 augusti 2008
080825 S:t Valentin - Lana 87 km Ack 635 km
Alla höjdmeter, ca 1 000, vi klättrade upp för igår har vi brakat ner för idag. Ibland så brant att vi kom upp i över 60 km/h - det fladdrade i kinderna och tårarna sprutade, men härligt på samma gång!
Idag har vi cyklat ner i dalen längs floden Etsch på väldigt fina cykelvägar kringgärdade av gigantiska äppelodlingar. Enligt hörsägen lär detta område stå för ca 50% av hela Tysklands äppelkonsumtion!
Trots att cyklingen gick smärtfritt så blev vi ganska uttråkade då det blev enformigt i längden. Vi hade också en tilltagande motvind. Vi föredrar jobbiga klättringar upp för bergen.
I den lilla mysiga byn Glurns träffade vi förresten på våra tyska vänner från igår igen.
Det märks nu att vi kommit in i Italien då byarna är litet ruffigare och inte så prydliga och välordnade som i Tyskland och Österike, men det tycker vi bara är charmigt.
söndag 24 augusti 2008
Byn som Gud glömde...
.... eller byn som kraftbolaget gömde. Graun vid Rechen See.
Byn är också populär bland sportdykare som dyker ner till den dränkta byn.
Harald und Dagmar
During the day we have met the nice German cuple Harald and Dagmar. We passed eatch other several times during the day. Finally in Switzerland we hade lunch together and even a cup of coffe when we reached Nauders after the heavy climb from Martina in Switzerland.
They were on a trip to Milano for three weeks. Hope You enjoyed Your trip!!
Danke schön for the nice company! //Eva and Ulf
P.S. Don´t forget to make a comment on the blog D. S.
Today, on monday, we met again in the small village, Glurns... who knows if we meet again...
080824 Landeck - S:t Valentin 71 km Ack 548 km
Vilken dag! Resans hittills bästa, men också den jobbigaste!
Redan ut från Landeck började vi klättra i korta men rätt branta etapper så vi fick upp flåset direkt. Det var en kall morgon så vi frös i nedförsbackarna och blev svettiga uppför. Längs vägen såg vi mängder av andra cyklister, både med och utan packning.
Efter byn Prutz träffade vi ett tyskt par som stannat för att dricka vatten. Vi pratade en del med dem och deras dagsmål var Resia-pass, men ska ända till Milano. Under dagen träffade vi på varandra flera gånger när vi stannat för att dricka eller fota.
Vi passerade gränsen till Schweitz och i byn Vinadi träffade vi på dem igen och bestämde oss för att luncha ihop. De heter Harald och Dagmar.
Efter lunchen kom dagens jobbigaste klättring då vi klättrade från byn Martina i Schweitz upp till Nauders i Österike - vägen stiger 400 höjdmeter på 6 km i elva serpentiner! Svetten lackade (för nu hade temperaturen stigit rejält) och mjölksyran sprutade men vi kämpade oss upp utan att gå ett steg.
I Nauders pustade vi ut och tog vi en gemensam fika med våra tyska vänner. Efter fikapausen gav vi oss upp mot Resia-pass på 1.455 m.ö.h. - det var inte alls lika jobbigt som klättringen upp till Nauders, utan hade en ganska jämn lutning. Nu var vi i Italien - det tredje landet i dag.
Klättringen var inte slut än, vi fortsatte upp till 1.515 m.ö.h. som är högsta punkten på Via Claudia Augusta. Därefter fortsatte vi till den vackra Resiasjön och cyklade längs östra stranden fram till den översvämmade byn Graun, där man bara ser kyrktornet sticka upp ur vattnet. Vi tog en mängd foton förstås.
I byn St Valentin stannade vi för natten och tog in på ett pensionat. Det märks att vi kommit in i ett riktigt "matland" - då kvällens middag smakade multo bene.
Idag har vi cyklat 71 km och klättrat över 700 höjdmeter - det trodde vi inte att vi skulle klara i morse! Well done!
Redan ut från Landeck började vi klättra i korta men rätt branta etapper så vi fick upp flåset direkt. Det var en kall morgon så vi frös i nedförsbackarna och blev svettiga uppför. Längs vägen såg vi mängder av andra cyklister, både med och utan packning.
Efter byn Prutz träffade vi ett tyskt par som stannat för att dricka vatten. Vi pratade en del med dem och deras dagsmål var Resia-pass, men ska ända till Milano. Under dagen träffade vi på varandra flera gånger när vi stannat för att dricka eller fota.
Vi passerade gränsen till Schweitz och i byn Vinadi träffade vi på dem igen och bestämde oss för att luncha ihop. De heter Harald och Dagmar.
Efter lunchen kom dagens jobbigaste klättring då vi klättrade från byn Martina i Schweitz upp till Nauders i Österike - vägen stiger 400 höjdmeter på 6 km i elva serpentiner! Svetten lackade (för nu hade temperaturen stigit rejält) och mjölksyran sprutade men vi kämpade oss upp utan att gå ett steg.
I Nauders pustade vi ut och tog vi en gemensam fika med våra tyska vänner. Efter fikapausen gav vi oss upp mot Resia-pass på 1.455 m.ö.h. - det var inte alls lika jobbigt som klättringen upp till Nauders, utan hade en ganska jämn lutning. Nu var vi i Italien - det tredje landet i dag.
Klättringen var inte slut än, vi fortsatte upp till 1.515 m.ö.h. som är högsta punkten på Via Claudia Augusta. Därefter fortsatte vi till den vackra Resiasjön och cyklade längs östra stranden fram till den översvämmade byn Graun, där man bara ser kyrktornet sticka upp ur vattnet. Vi tog en mängd foton förstås.
I byn St Valentin stannade vi för natten och tog in på ett pensionat. Det märks att vi kommit in i ett riktigt "matland" - då kvällens middag smakade multo bene.
Idag har vi cyklat 71 km och klättrat över 700 höjdmeter - det trodde vi inte att vi skulle klara i morse! Well done!
lördag 23 augusti 2008
080823 Vilodag i Landeck 11 km Ack 477 km
Idag har vi vilat oss från cyklingen och haft en skön dag i Landeck. Vi passade på att tvätta litet kläder och sett över och servat våra cyklar.
Sen cyklade vi till grannbyn Zams och tog kabinbanan upp till Krahberg, som ligger på 2.212 m.ö.h. Där fick vi en fantastisk utsikt över flera dalgångar och bergstoppar. En del av dem över 3.900 m. Vi vandrade runt på berget och fotograferade och njöt av utsikten. Krahberg är en skidort på vintern och på sommaren åker folk upp för att vandra. Vi passade också på att äta lunch i toppstugan.
Idag när vi cyklade utan packning för första gången så kändes cykeln som en yster vildhingst. Vi har blivit så vana att cykla med packning nu så det blev vingligt och spralligt att cykla utan. Det ser säkert klumpigt ut med alla packväskor på, men i själva verket blir cykeln väldigt stabil och går som en pansarvagn.
fredag 22 augusti 2008
080822 Biberwier/Fernstein - Landeck 50 km Ack 466 km
Vi bestämde oss igår efter de dåliga grusvägarna uppför branterna, att vi skulle ta bussen över Fernpass. Vi har hört och läst att cykelvägen är i mycket dåligt skick och att bilvägen är fruktansvärt smal och hårt trafikerad så inget av dessa alternativ kändes som något vi ville utsätta oss för.
Bussen körde oss från Biberwier till Fernstein på andra sidan. Chauffören bekräftade det vi hört så det kändes som rätt beslut. Från Fernstein rullade vi lätt utför hela tiden ned till floden Inn i staden Imst. Det kändes litet snöpligt att tappa alla höjdmeter vi kämpat så för igår, men det var ändå skönt att få litet lättare körning idag.
Från Imst följde vi floden Inn uppströms till Landeck på mycket trevliga, snirkliga och lättcyklade vägar. I Landeck tog vi in på ett pensionat, som ligger på sluttningen ovanför stan. Vi fick en härlig utsikt från vår balkong. Vi ska stanna två nätter för i morgon ska vi ha vår första vilodag - det ska bli både skönt och konstigt att inte få cykla. Några km ska vi nog skrapa ihop i alla fall!
Bussen körde oss från Biberwier till Fernstein på andra sidan. Chauffören bekräftade det vi hört så det kändes som rätt beslut. Från Fernstein rullade vi lätt utför hela tiden ned till floden Inn i staden Imst. Det kändes litet snöpligt att tappa alla höjdmeter vi kämpat så för igår, men det var ändå skönt att få litet lättare körning idag.
Från Imst följde vi floden Inn uppströms till Landeck på mycket trevliga, snirkliga och lättcyklade vägar. I Landeck tog vi in på ett pensionat, som ligger på sluttningen ovanför stan. Vi fick en härlig utsikt från vår balkong. Vi ska stanna två nätter för i morgon ska vi ha vår första vilodag - det ska bli både skönt och konstigt att inte få cykla. Några km ska vi nog skrapa ihop i alla fall!
torsdag 21 augusti 2008
Mjölksyra och blodsmak
Idag har vi kommit till alperna. Det är jobbigt men bedövande vackert och man blir ödmjuk inför naturen.
080821 Füssen - Biberwier 57 km Ack 416 km
Vi började dagen med att cykla upp till sagoslottet Neuschwanstein, som ligger högt ovanför Füssen. Det var en mycket brant klättring på ca 1,5 km, som fick pulsen att stiga till max och vi fick mjölksyra ut i örsnibbarna. Väl uppe, stannade vi en stund och pustade ut och fotograferade det fina slottet och den mäktiga utsikten.
Därefter bar det av mot Alpsee och över gränsen till Österike, som ligger vid en grusväg mitt i skogen. När vi kom över på andra sidan i dalen stannade vi och drack kaffe och åt en apfelstrudel. Gott!
Därefter fortsatte vi mot Reutte där det fanns flera spår från romartiden längs Via Claudia. Strax utanför Reutte började en mördande klättring i flera etapper längs en riktigt dålig grusväg. Vi blev tvugna att kliva av och leda cyklarna bitvis. Det var inte heller lätt, då man inte fick grepp i gruset ens med fötterna.
Efter en välförtjänt lunchpaus fortsatte stigningarna i flera mycket branta partier till vi kom fram till byn Heiterwang, som ligger på 995 m.ö.h. Sen fortsatte vi uppåt genom en otroligt vacker dalgång genom flera småbyar till vi kom fram till Biberwier. På sidorna hade vi branta alptoppar, som sluttade ner i dalen. Vi gjorde massor av fotostopp, det var så bedövande vackert.
Det var den hittills svettigaste och jobbigaste dagen, men man blir rikt belönad med fantastiska vyer som gör att det är värt allt slit.
Vi hittade ett trevligt zimmer i Biberwier, som var en liten trevlig alpby. När vi ätit middag och var på väg hem hörde vi musik. Vi blev nyfikna och gick för att se vad det var. En lokal blåsorkester hade konsert vid en utomhusscen och där var alla bybor. Vi stannade och lyssnade och fick litet "Brassed off"-känsla (en brittisk favoritfilm). Det var väldigt trevligt och bäst av allt var det gick runt två unga tjejer och sålde schnaps ur trätunnor à la S:t Bernhard-modell. Uffe kunde inte motstå frestelsen och var därför tvungen att köpa ett par "schnablar".
Därefter bar det av mot Alpsee och över gränsen till Österike, som ligger vid en grusväg mitt i skogen. När vi kom över på andra sidan i dalen stannade vi och drack kaffe och åt en apfelstrudel. Gott!
Därefter fortsatte vi mot Reutte där det fanns flera spår från romartiden längs Via Claudia. Strax utanför Reutte började en mördande klättring i flera etapper längs en riktigt dålig grusväg. Vi blev tvugna att kliva av och leda cyklarna bitvis. Det var inte heller lätt, då man inte fick grepp i gruset ens med fötterna.
Efter en välförtjänt lunchpaus fortsatte stigningarna i flera mycket branta partier till vi kom fram till byn Heiterwang, som ligger på 995 m.ö.h. Sen fortsatte vi uppåt genom en otroligt vacker dalgång genom flera småbyar till vi kom fram till Biberwier. På sidorna hade vi branta alptoppar, som sluttade ner i dalen. Vi gjorde massor av fotostopp, det var så bedövande vackert.
Det var den hittills svettigaste och jobbigaste dagen, men man blir rikt belönad med fantastiska vyer som gör att det är värt allt slit.
Vi hittade ett trevligt zimmer i Biberwier, som var en liten trevlig alpby. När vi ätit middag och var på väg hem hörde vi musik. Vi blev nyfikna och gick för att se vad det var. En lokal blåsorkester hade konsert vid en utomhusscen och där var alla bybor. Vi stannade och lyssnade och fick litet "Brassed off"-känsla (en brittisk favoritfilm). Det var väldigt trevligt och bäst av allt var det gick runt två unga tjejer och sålde schnaps ur trätunnor à la S:t Bernhard-modell. Uffe kunde inte motstå frestelsen och var därför tvungen att köpa ett par "schnablar".
onsdag 20 augusti 2008
080820 Hohenfurch - Füssen 49 km Ack 359 km
Idag har vi första dagen med mulet väder. Det var faktiskt skönt - vi behövde vila från solen en dag. Dagens cykling har varit mycket mer kuperad och jobbigare - det börjar kännas i benen att vi närmar oss Alperna alt mer. Men då blir det också så mycket vackrare.
Dagens etapp blev litet kortare än de tidigare då vi ville ordna med litet ärenden, blogga bla. Vi är nu i Füssen, 800 möh, som ligger precis på gränsen till Österike. Det är en mysig liten stad med "cykelpuls" - alla verkar komma hit per cykel så vi är bland fränder. I morgon börjar allvaret...
tisdag 19 augusti 2008
Eva svalkar fötterna
Idag har vi cyklat i tryckande värme. Tur det rinner små bäckar här och där. Nu har vi börjat skönja Alperna i horisonten och det börjar bli riktigt vackert
080819 Augsburg - Hohenfurch 87 km Ack 310 km
Idag blev det mycket transportsträckor över ett platt landskap. Vi passerade det ena villasamhället efter det andra utan att något var särskilt unikt. Vi har cyklat genom majs-, humle- och sparrisodlingar i mängder. Värmen har varit tryckande så det har gått åt ett antal liter vatten.
Mot slutet av dagen ändrades landskapet radikalt. Helt plötsligt blev det kuperat och böljande och alpkänslan infann sig. Korna går och betar på gröna ängar med stora bjällror runt halsen, som klingar hemtrevligt. Vi övernattade på ett litet gasthaus i en trevlig liten by längs Lech. När vi satt och åt middag drog ett kraftigt och häftigt åskväder över oss med störtregn! Det blixtrade och dundrade rejält mellan bergen.
Mot slutet av dagen ändrades landskapet radikalt. Helt plötsligt blev det kuperat och böljande och alpkänslan infann sig. Korna går och betar på gröna ängar med stora bjällror runt halsen, som klingar hemtrevligt. Vi övernattade på ett litet gasthaus i en trevlig liten by längs Lech. När vi satt och åt middag drog ett kraftigt och häftigt åskväder över oss med störtregn! Det blixtrade och dundrade rejält mellan bergen.
måndag 18 augusti 2008
080818 Eggelstetten - Augsburg 73 km Ack 223 km
Vi vaknade tidigt efter att ha sovit riktigt dåligt. Ingen kan ju påstå att det är särskilt skönt att sova i tält, men det är ju billigt :-)
Efter att ha packat ihop cyklade vi mot Donauwürt som är startplatsen på själva leden vi ska cykla. När vi skulle ta oss ut ur Donauwürt stötte vi på stora problem eftersom skyltningen var i princip obefintlig och den lilla som var, var felaktig så vi virrade fram och tillbaka runt stan utan att hitta rätt. Till slut gav vi upp och cyklade tillbaka till Eggelstetten där vi genade över till Mertingen och hakade på leden där i stället. Många timmar blev det och nästan 3 mil i onödan...
När vi väl kommit rätt så var det bara att trampa på i det lättcyklade landskapet. Efter någon mil vek leden in längs floden Lech som vi följde sen i 2,5 mil in till Augsburg där vi tänkte stanna för natten.
Vi fick hjälp av ett äldre par att hitta ett lämpligt hotell och det var tur då Augsburg är en stor stad, med ca 300.000 invånare och det är lätt att irra runt i timmar utan att hitta något passligt.
Efter att ha packat ihop cyklade vi mot Donauwürt som är startplatsen på själva leden vi ska cykla. När vi skulle ta oss ut ur Donauwürt stötte vi på stora problem eftersom skyltningen var i princip obefintlig och den lilla som var, var felaktig så vi virrade fram och tillbaka runt stan utan att hitta rätt. Till slut gav vi upp och cyklade tillbaka till Eggelstetten där vi genade över till Mertingen och hakade på leden där i stället. Många timmar blev det och nästan 3 mil i onödan...
När vi väl kommit rätt så var det bara att trampa på i det lättcyklade landskapet. Efter någon mil vek leden in längs floden Lech som vi följde sen i 2,5 mil in till Augsburg där vi tänkte stanna för natten.
Vi fick hjälp av ett äldre par att hitta ett lämpligt hotell och det var tur då Augsburg är en stor stad, med ca 300.000 invånare och det är lätt att irra runt i timmar utan att hitta något passligt.
söndag 17 augusti 2008
080817 Pfaffenhofen - Eggelstetten 81 km Ack 150 km
Vi kom iväg vid halv 10 och cyklade på små fina cykelvägar i ett böljande jordbrukslandskap. Det gick litet upp och ner mest hela tiden - sånt gillar vi! Man slås av att både cykel- och bilvägar är av lika god kvalitet - bra skyltat och i mycket gott skick. Det gäller förresten även de små tyska städer och byar vi passerar, alla i samma prydliga skick.
Idag har vädret varit ännu bättre, mest sol och ca 26 grader så vi har blivit rejält svettiga i backarna. Eftersom vädret var så bra tänkte vi tälta i natt. Vi stannade därför redan vid 16-tiden och slog upp vårt tält i den lilla byn Eggelstetten. Det var en liten familjecamping. Middag åt vi på golfrestaurangen i närheten. Strax efter att vi lagt oss kom det en regnskur och blötte ner vårt tält.
Idag har vädret varit ännu bättre, mest sol och ca 26 grader så vi har blivit rejält svettiga i backarna. Eftersom vädret var så bra tänkte vi tälta i natt. Vi stannade därför redan vid 16-tiden och slog upp vårt tält i den lilla byn Eggelstetten. Det var en liten familjecamping. Middag åt vi på golfrestaurangen i närheten. Strax efter att vi lagt oss kom det en regnskur och blötte ner vårt tält.
Första campingen
Idag har vi cyklat i ett backigt och vackert landskap. Vädret har varit perfekt och vi ska campa i natt.
lördag 16 augusti 2008
080816 München flp - Pfaffenhofen 69 km Ack 69 km
Planet kom iväg på utsatt tid och vi landade ca 11. Våra väskor fick vi snabbt men sen fick vi vänta på cyklarna ett bra tag. De var dock i gott skick och vi skruvade på trampor redan i ankomsthallen. Sen var det litet trixigt att ta sig ut från Münchens flygplats, men det gick bra ändå, fick åka en bit på motortrafikled och sen gena in på cykelvägen som gick parallellt.
Eva hade haft ut litet för mycket luft ur däcken inför flygningen och med vår lilla handpump gick det inte att få i mer. Vi hittade ingen cykelverkstad förrän efter 4,5 mil så det blev en jobbig cykling för henne - kändes som ständig uppförsbacke eller motvind.
De sista milen in till Pfaffenhofen gick därefter betydligt mycket lättare och roligare att cykla igen! Vädret har varit perfekt för cykling, ca 20 grader och växlande sol och moln.
I Pfaffenhofen hittade vi en centralt hotell där vi tog in för natten. Sen gick vi ut på stan och åt en bit mat. Det blev en tidig kväll då vi var ganska trötta.
Eva hade haft ut litet för mycket luft ur däcken inför flygningen och med vår lilla handpump gick det inte att få i mer. Vi hittade ingen cykelverkstad förrän efter 4,5 mil så det blev en jobbig cykling för henne - kändes som ständig uppförsbacke eller motvind.
De sista milen in till Pfaffenhofen gick därefter betydligt mycket lättare och roligare att cykla igen! Vädret har varit perfekt för cykling, ca 20 grader och växlande sol och moln.
I Pfaffenhofen hittade vi en centralt hotell där vi tog in för natten. Sen gick vi ut på stan och åt en bit mat. Det blev en tidig kväll då vi var ganska trötta.
Första dagen avklarad!
Dagen har rullat på bra. Fina cykelvägar nästan hela tiden och ett mycket prydligt Tyskland. Vi hann 69 km innan vi checkade in på hotell för natten. Nu ska vi ut och äta.
fredag 15 augusti 2008
080815 - Packning
Fredag 15/8, kvällen ägnade vi åt att packa ihop våra saker som vi ska ha med. Vi tog lite lärdom förra året och har försökt att ta med oss lite mindre. Vi satte också ihop våra cykelväskor två och två med spännremmar för att inte få så många kollin att checka in.
Vi kollade av väderläget i München och Augsburg och det ser ut som om det kommer att bli hyfsat väder. Det finns kanske lite risk för någon regnskur imorgon och eventuellt åska framåt tisdag.
Vi ska försöka komma iväg tidigt imorgon då det brukar vara lite besvärligt att checka in med specialbagage. Planet går 8:40 men vi ska vara på plats vid sextiden. Björn skjutsar oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)