Vaknade utsövda efter gårdagens bravader och drog iväg mot byn Pez, där en av de två originalstenarna från Via Claudia Augusta ska finnas.
Den var dock inte alldeles lätt att hitta (se separat inlägg).
Därefter fortsatte vi mot det vi trodde skulle bli resans sista bergsklättring. Vi cyklade ner i dalen och över floden Po och sen uppför berget på andra sidan. Det var en väldigt charmig och mysig liten väg, som slingrade sig uppför i ca 5 km. Vägen passerade lantbruk och smågårdar och vi var så nöjda, att vi får uppleva detta. Det var två mycket jobbiga stigningar och därutöver en ganska jämn lutning. Vägen blev smalare och smalare och när den övergått i grovt grus blev vi tveksamma om vi verkligen kört rätt. Vi stannade och åt var medhavda lunch vid en gammal kyrkoruin och satt och försökte se på kartan var vi var - det var omöjligt. Det var idylliskt vacket och lugnt och stillsamt, men vi bestämde ändå för att vända om och cykla ner till huvudvägen igen och försöka hitta på rätt igen.
Det bör nämnas att Via Claudia-skyltningen i Italien är så gott som obefintlig, man får köra mycket på magkänsla och annan skyltning. Nu fick vi alltsa börja om igen - en mil i "onödan" hade det blivit, men vi fick uppleva en vacker väg och trevligt lunchställe.
I byn Villa La Villa svängde vi av huvudvägen och gav oss upp i bergen igen. Den här gången på rätt väg! Det gick även här ganska brant uppför i början, men sen fick vi njuta av några hundra meter nedförskörning.
Sen borde vi aldrig ha fortsatt! Vi blev nästan chockade när vägen nu vände uppåt i minst 10% lutning - det kändes som en vägg! Vi fick båda två kliva av och gå uppför - det var helt enkelt omöjligt att cykla. När vi flåsat oss upp till ett kastell där vi tog en paus och gjorde oss påminda att typografikartan här gjorde en peak, likt en vass pennspets och det stämde verkligen.
Nu fortsatte vägen i samma branta väggliknande stigning i hela 4 km till! Det var helt omöjligt att cykla någonting under hela den vägen. Eva var nästan beredd att ge upp ungefär halvvägs - hon gick så sakta att inte ens trippmätaren på hennes cykel gjorde utslag - hon tappade en hel km i jämförelse med Uffe!
När vi väl kom upp till byn Pradaredego, som låg på 910 m.ö.h. var vi så trötta och slut att vi skakade i hela kroppen. Uffe hade säkert svettats ut flera liter - det dröp om honom. Man bör tänka på att våra cyklar, inkl packning, väger någonstans mellan 28 och 35 kg! Det känns i alla kroppens muskler vill vi lova!
Det här var egentligen rena dårskapet - vi kunde inte ens njuta i den lika branta nedförsbacken. Vi var tvugna att bromsa så mycket att vi nästan fick kramp i händerna och blev alldeles ömma. Flera gånger var vi tvugna att stanna och vila händerna - det låter inte klokt, men så var det. Nu har tom Eva börjat längta efter "flodcykling" igen!
Det är svårt för en oinvigd att förstå, hur fruktansvärt jobbigt det här är. Vi skulle med glädje ta flera Passo di Falzarego på 2.100 meter i stället för detta, på 910 meter. Det var så jävla brant att man gick lodrätt hängandes över cykeln. Den procentuella lutningen i backarna har en oerhörd betydelse för jobbigheten. Man måste ha någon form av pervers läggning för att förstå tjusningen i detta, men detta var för brant även för oss, man var som ett utskitet lingon när man kom upp.
När vi kom till byn Follina bestämde vi oss snabbt för att leta boende - vi var inte ett dugg sugna på någon mer cykling idag. Vi gick in på turistinfon och fick tips om att det fanns ett B&B i grannbyn La Bella, 2 km bort.
Vi cyklade snabbt dit och fick en mycket trevligt och fräscht rum. Vi duschade och tvättade upp vara stinkande cykelkläder och gick sen ner för att hämta våra pass i receptionen (det var samtidigt ett hotell). När ägaren såg att vi kom från Sverige och trodde att vi cyklat ända därifrån, ville han bjuda oss på ett glas Prosecco (han frågade litet försynt - vi tror, han trodde att vi var nykterister och sportfånar). Det tackade vi naturligtvis inte nej till och satt och njöt av denna ädla dryck!
Sen gick vi på en mycket trevligt liten trattoria och åt en utsökt god middag (vi var svultna efter dagen) så dagen slutade lyckligt och väl. Kvällen var dessutom så där ljummen och skön, inte för varm och inte för kall. Vi satt och njöt och blev litet berusade av alkoholen och La dolce Vita...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar