Vi började dagen med en ordentlig frukost så att vi skulle orka med dagens klättring. Det gäller verkligen att ladda in ordentligt så att man inte får "soppatorsk". En normal italienska frukost är inte mycket att stå på - det är på sin höjd en kopp kaffe och en croissant (med marmelad).
Det var litet mulet när vi lämnade Cortina vilket vi bara tyckte var skönt eftersom vi visste vad vi hade framför oss. Så fort vi kom ut ur byn började vägen stiga brant och sen fortsatte det i samma stil. Vi cyklade eg uppför själva skidbackarna! Det steg 900 höjdmeter pa 15 km.
Vi tog täta vattenstopp för att orka hela vägen. En gång när Uffe stannat för att dricka vatten, stannade en förbipasserande buss och chauffören frågade om han ville åka med! Uffe protesterade vilt! Skam den som ger sig!
Det tog oss 2,5 tim inkl. pauser att ta oss upp. Längs vägen upp blev vi omkörda och mötte en mängd av motorcyklar - det här verkar vara väldigt populärt även för dem. Vi blev också, som vanligt, livligt påhejade av folk längs vägen.
På toppen tog vi igen oss litet med en fika innan vi startade nedfärden. Vilken nedfärd! Till att börja med var det 17 serpentiner och en enastående upplevelse. Det är svårt att beskriva i ord det man känner när man susar ner - det måste upplevas! Man blir alldeles hänförd, både av den storslagna naturen och fartkänslan. Det pirrar i kroppen i kurvorna!
I Agordo, när vi rullat nedför i nästan 4 mil, började vi leta efter boende. Vi ville inte cykla så långt idag och så ville vi försöka hitta litet billigare boende efter den dyra helgen i Cortina!
Snopna blev vi, när vi inget billigt boende kunde hitta - det var lika dyrt, om inte dyrare eller så var det fullbokat! Jaha, då fick vi fortsatta rulla ner i dalen och göra nytt försök i byn Mas. Eva stannade till och frågade en kille, från lokala räddningstjänsten, som stod vid vägen, om det fanns något boende i Mas eller de i kringliggande byarna. I grannbyn Sospirolo trodde han det skulle finnas och erbjöd sig raskt att guida oss dit med sin bil. Han åkte runt med oss efter sig på cyklarna och gjorde flera försök i Sospirolo och nästa by, men ingen tur där heller - det fanns helt enkelt inga boenden alls. Vi tackade ända för hjälpen och fick cykla vidare och fortsatta leta.
Vi kollade av några byar till i närheten, men hittade inget. Då cyklade vi mot San Giustina, där vi bott härom natten och visste att det fanns. Där skulle vi väl ändå ha litet tur! Tji fick vi - där var det också fullt! En söndag??
Nu började vi bli litet stressade, klockan var mycket, nästan åtta och fricamping (det fanns inga campingar heller) började kännas som enda alternativ. Dessutom började vi bli väldigt hungriga.
Vi åt en pizza i San Guistina och bestämde oss för att göra en sista chansning i Feltre 12 km västerut. Där fanns det i alla fall hotell, men nu hade det blivit mörkt och vi hade inga lysen med till våra cyklar. Vi hade aldrig räknat med att behöva cykla i mörker.
Vi pumpade på så fort vi kunde längs landsvägen in mot Feltre och när det var ca 3 km kvar hittade vi ett "Albergo" - vår räddare i nöden! Klockan var nu nio och vi hade cyklat i 11 mil, varav vi letat boende de sista 5 milen. Det var verkligen skönt att få komma in och duscha och veta att allt ordnat sig till slut. Uffe var tvungen att slicka i sig hela sin färd-grappa för att få ner pulsen efter detta "trauma".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar