torsdag 11 september 2008

Avslutning/Sammanfattning

Bakgrund
Varför det blev just Via Claudia Augusta i år har vi faktiskt glömt. Vi höll någon gång, under förra hösten/vintern, på att själva skapa lämpliga reslängder per cykel i MBS Autoroute. Hur vi sedan ”snubblade” över Via Claudia Augusta kommer vi inte ihåg. Vi blev i alla fall väldigt tända på detta på en gång.


Leden var ”lagom” lång, gick genom flera länder, hade en historisk ”touch” och verkade vara lite cykelutmaning i och med att den gick över Alperna. Vi tyckte också att det verkade lite spännande med de olika landskapen, som leden går igenom, från Tysklands ganska platta jordbrukslandskap över de mäktiga Alperna för att sedan sluta i Venedig vid Medelhavet, som ju har sin egen dragningskraft.

Vi hittade inte så mycket cykelinfo om leden på nätet som vi hoppats på. Det enda var egentligen några kanadensare som cyklat leden för några år sedan. Men vi bestämde oss i alla fall för den och beställde ganska tidigt kartor över området. (Vi är ju kartfreaks som bekant).

Förberedelser
Som vi skrivit tidigare så har vi förberett oss väl. Dels har vi över 100 cykelmil i benen/baken. Sedan har vi också sprungit ca: 1-2 ggr/vecka, gått på Friskis och Svettis 1-2 ggr/vecka och så har vi styrketränat (mest mot slutet). Vi har dessutom promenerat mycket och cyklar dagligen till och från jobbet. Det är nog en förutsättning att man har en god grundkondition för att kunna njuta av en sådan här resa.


Vi visste ju inte riktigt hur jobbigt det skulle bli att ta sig över Alperna, men i och med förra årets resa i Wales trodde vi att vi hade någon form av uppfattning om detta. Bitvis har det också varit riktigt jobbigt, men vi tycker också att det ska vara det. Vi njuter lite av att ”plåga” oss. Det måste ha något med endorfinerna att göra. Man njuter också desto mer när man klarat av en jobbig utmaning.
Ett orosmoment inför resan var operationen som Eva genomgick i slutet av april. Men hon repade sig mycket snabbt och hann bygga upp både styrka och kondition igen. Direkt efter operationen var vi beredda på att ställa in resan och skjuta på den till nästa år, men Eva repade sig som sagt snabbare än vi vågat hoppats på.

Cyklingen
Cyklingen har gått fantastiskt bra och vi har inte råkat ut för några haverier alls, inte ens en punktering på 260 mil (2 * 130). Uffe’s stöd gick dock av och vi var tvungna att byta det, men det var inget som hindrade eller sinkade oss på något sätt.
Kvaliteten på cykelvägarna har genomgående varit otroligt bra. Framför allt i Tyskland och Österrike, men även ganska bra i Italien (framför allt norra Italien - Tyrolen). Det märks att det är cykelländer med en utvecklad cykelturism.


Skyltningen har också varit bra med undantag av Italien där den var undermålig, men det är inget stort problem då man istället kan ta sikte på ortsnamn. I Tyskland och Österrike stötte vi på många andra cykelturister med packväskor. Det är inte så vanligt i Italien där det istället kryllar av racercyklister i sina färgglada ”stalldräkter”. Det går inte att se ut hur som helst om man ska ut och cykla här heller.

I de fall vi kört på trafikerade vägar har vi inte varit rädda, bilisterna visar ofta stor hänsyn och verkar vara vana vid cyklister (undantaget de fyra förskräckliga vägtunnlarna på väg upp till Cortina).
I år har vi också haft en fantastisk tur med vädret. Inget regn förrän sista dagen, då vi väntade ut en åskskur på en timme. Det gör ju också att cyklingen går lättare.

Boendet
Boendet har löst sig hela tiden. Det höll på att bli camping à la naturell en gång, men det löste sig till slut. Det här var i alla fall sista gången vi släpade med tältet. Vi är för bekväma för detta och de extra kilona man släpar på kan man gärna vara utan. Vi har bara använt tältet en natt, under de här tre veckorna, så det känns meningslöst att släpa på det. Vi kanske kan gå ner till bara bakväskor om vi slopar det.
Boendet har kanske blivit lite onödigt dyrt på sina ställen, framför allt i Italien. Samtidigt är vi lite bekväma och det är skönt att komma till bra boenden när man har en lång cykeldag i benen. Det är ljuvligt att ställa sig i duschen när man checkat in. Vi upplevde det enkelt att hitta boenden så länge vi var uppe i Alperna och Dolomiterna. Det beror nog på att det i första hand är vintersportorter där och de kanske inte har så hög beläggning under sommaren.

Mat och dryck
Maten och drycken kan man skriva mycket om och där sticker ju Italien ut som det verkliga mat- och vinlandet. Maten och drycken smakar ju så mycket bättre när man slitit hårt på cykeln. Det blir som en form av belöningssystem och man njuter kopiöst av att lassa i sig på kvällarna. Uffe fick dessutom smak för den italienska grappan och köpte med sig denna ädla dryck hem.
Både i Tyskland och Österrike och delvis i Italien (Venedig undantaget) har vi lyckats äta ganska billigt, många gånger hamnade vi på runt 20€ och det känns billigt.

Upplevelsen
Upplevelsen av att cykelturista är svår att beskriva för de ej redan frälsta. Det handlar inte i första hand om att ”slita på cykeln” utan att ha tid att ta in och njuta av alla intryck. Det går lagom fort att cykla så man hinner njuta med alla sinnen. Man ser så mycket små saker, som man missar när man åker bil, såsom djur, växter och annat smått och gott efter vägkanten. Man känner lukter, man hör och man kan till och med smaka litet av äpplen och druvor efter vägen.
Man väcker också en viss uppmärksamhet, vilket gör att man får kontakt med mycket människor efter vägen. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och ha grundinställningen att de flesta av dina medmänniskor vill dig väl.


På något märkligt sätt går det också att göra sig förstådd trots att man inte pratar samma språk, men lite artighetsfraser på respektive språk är alltid bra att kunna. Engelska har tyvärr inte alltid fungerat vilket vi är litet förvånade över. Vi trodde alla, mer eller mindre,kunde engelska.

Vi är kanske lite extrema vad gäller vår njutning av att slita i bergen, men det är absolut ingenting vi vill påtvinga andra. Vi har full försåelse för de som hellre har en lite ”snällare” cykling på lite mer slätland - det kan vara hur trevligt som helst.


Upplevelsen i år med de skiftande landskapen var en otroligt härlig känsla. Från slättland till mäktiga berg och sedan avslutningen vid Medelhavet - det var läckert. Det finns dessutom historiska spår efter hela denna väg, för den historiskt intresserade.
Man blir gärna ambassadör för saker man tycker om och vi talar varmt och gärna om detta sätt att resa. För de ”ofrälse” som vill prova på, gör det gärna i någon arrangerad form till att börja med. Det finns massor av arrangerade resor där man får hjälp med att transportera bagage. Vi började våra cykelsemestrar genom en arrangerad resa i Toscana - det var verkligen ett bra sätt att få smak på att semestra via cykel.
Vi tycker numera dock att detta med att transportera själva ger den optimala frihetskänslan. Man kan ändra sig från dag till dag och man kan och åka dit näsan pekar.

Carpe diem
Uffe & Eva

Resrutt

lördag 6 september 2008

O Sole mio... (Malcontenta/Venedig 080903-080907 52 km Ack 1288 km)



Våra tre dagar i Venedig med omgivning har varit härliga. Venedig är verkligen en speciell och mysig stad med sina kanaler och små gränder. Det är lätt att bli romantisk - hade man bara fått åka gondol hade det varit kronan på verket! (Evas dr
öm gick inte i uppfyllelse:-( )

Värmen har hållit i sig med sina 30 grader och h
öga luftfuktighet, så vi ha tagit båten ut till Lido (badön) och solat och badat i havet en del. Men vi föredrar dock litet svalare väder och har därför saknat bergen och faktiskt börjat längta hem litet.

I Venedig-bukten vimlar det av fartyg och b
åtar. För att få koll på all trafik har de inrättat "gator" även i vattnet, med belysning och vägskyltar, som talar om tillåtna hastighet och om det pågår "vägarbete", vilket det verkar göra hela tiden.

Inne i sj
älva Venedig radar det ena kryssningsfartyget efter det andra upp sig - det ligger ständigt 3 - 5 gigantiska fartyg inne. Det innebär också att det vimlar av rika "dollar-turister"... och det förklarar prisläget i stan - minst det dubbla!

F
örutom gondoler har Venedig också en massa turistshoppar som alla säljer nästan samma saker; minigondoler, "gondoljär-t-shirts och halmhattar samt maskerad-masker i mängder. De är rätt läckra, men tillslut blir man mätt.

Nu
återstår bara för oss att ta oss ut till Venedigs flygplats, Marco Polo, i morgon - det blir ett äventyr, bara det. Vi hoppas dock på lugn söndagstrafik.

Vi avslutar h
är med att gå ut och äta vår sista romantiska middag... och skickar en virituell skål till er alla (som har orkat läsa allt vi skrivit - hoppas ni haft lika kul som vi!).

// Carpe diem! Eva och Uffe

torsdag 4 september 2008

Dedicated for Maria part 3



Nu blir du v
äl alldeles grön av avund? Har du sett något kitchigare? Tyvärr saknas österikes pin :-(

onsdag 3 september 2008

090903 Biancade - Malcontenta/Venedig 61 km Ack 1236 km

På morgonen bokade vi hotell för kommande nätter i Mestre/Venedig - vi hade internet på rummet så det gick lätt och smidigt.

Nu
återstod endast några mil på platt mark genom småstäder och byar av vår resa!
Vi ville g
ärna cykla omvägen ut till Altino, där Via Claudia Augusta egentligen har sin startpunkt. På väg ut dit överraskades vi av vår första regnskur! Vi blev tvugna att stanna och söka skydd under ca 1 timme som det pågick. Det åskade och regnade kraftigt. Vi har i och för sig bra regnkläder, men vi har blivit så bortskämda med fint väder så vi ville inte blöta ner oss i onödan.

Efter att vi varit i Altino tog vi sikte p
å Venedig igen och nu hade vi bara tråkig förortscykling in till Mestre där vi bokat hotellet. Det gick förvånandsvärt lätt att cykla och att hitta - det är ändå en stor stad med mycket industrier, men vi körde på Evas magkänsla och den stämde.

N
är vi kommit fram till hotellet firade vi med ett glas (eg. en flaska) Prosecco - äntligen framme! Det ligger i en liten förort till Mestre, som heter Malcontenta. Nu ska vi bara ägna oss åt turistande och romantiken... och ev. försöka jämna till solbrännan - vi ser ut som ett schackbräde! Rutiga och randiga.


Kv
ällen avslutades med ett besök på den lokala Trattorian.

090902 La Bella - Biancade 69 km Ack 1175 km



V
år trevliga hotellägare bjöd oss på stekta ägg till frukost, vilket smakade mums! Dessutom prutade han 5 € på priset. Det här var ett av de bästa och trevligaste boenden vi haft.

Idag s
åg vi fram mot en lugn och skön cykeldag, utan några jobbiga klättringar uppför berg. Det stämde så när som på några kortare, men jobbiga, klättringar i byn Collalto. Därefter cyklade vi nedför till nästan havsnivå igen - det blev en markant ändring av landskapet. Nu var det mest platta stora åkrar med vin-, majs- och andra grönsaksodlingar vi såg.

Vi b
örjade även skymta en del industrier (Treviso) och ett ganska utbrett kanal- och bevattningssystem i Po-deltat. Värmen var åter tryckande och svetten rann flödigt på oss båda, trots att vi inte hade ansträngande cykling. Luftfuktigheten var hela 94%!

Vi best
ämde oss för att inte cykla så långt utan ta en tidig kväll och försöka uppdatera bloggen litet - vi låg efter.

måndag 1 september 2008

090901 Feltre - La Bella 55 km Ack 1106 km



Vaknade utsövda efter g
årdagens bravader och drog iväg mot byn Pez, där en av de två originalstenarna från Via Claudia Augusta ska finnas.
Den var dock inte alldeles l
ätt att hitta (se separat inlägg).

D
ärefter fortsatte vi mot det vi trodde skulle bli resans sista bergsklättring. Vi cyklade ner i dalen och över floden Po och sen uppför berget på andra sidan. Det var en väldigt charmig och mysig liten väg, som slingrade sig uppför i ca 5 km. Vägen passerade lantbruk och smågårdar och vi var så nöjda, att vi får uppleva detta. Det var två mycket jobbiga stigningar och därutöver en ganska jämn lutning. Vägen blev smalare och smalare och när den övergått i grovt grus blev vi tveksamma om vi verkligen kört rätt. Vi stannade och åt var medhavda lunch vid en gammal kyrkoruin och satt och försökte se på kartan var vi var - det var omöjligt. Det var idylliskt vacket och lugnt och stillsamt, men vi bestämde ändå för att vända om och cykla ner till huvudvägen igen och försöka hitta på rätt igen.

Det bör n
ämnas att Via Claudia-skyltningen i Italien är så gott som obefintlig, man får köra mycket på magkänsla och annan skyltning. Nu fick vi alltsa börja om igen - en mil i "onödan" hade det blivit, men vi fick uppleva en vacker väg och trevligt lunchställe.

I byn Villa La Villa sv
ängde vi av huvudvägen och gav oss upp i bergen igen. Den här gången på rätt väg! Det gick även här ganska brant uppför i början, men sen fick vi njuta av några hundra meter nedförskörning.

Sen borde vi aldrig ha fortsatt! Vi blev n
ästan chockade när vägen nu vände uppåt i minst 10% lutning - det kändes som en vägg! Vi fick båda två kliva av och gå uppför - det var helt enkelt omöjligt att cykla. När vi flåsat oss upp till ett kastell där vi tog en paus och gjorde oss påminda att typografikartan här gjorde en peak, likt en vass pennspets och det stämde verkligen.

Nu fortsatte v
ägen i samma branta väggliknande stigning i hela 4 km till! Det var helt omöjligt att cykla någonting under hela den vägen. Eva var nästan beredd att ge upp ungefär halvvägs - hon gick så sakta att inte ens trippmätaren på hennes cykel gjorde utslag - hon tappade en hel km i jämförelse med Uffe!

N
är vi väl kom upp till byn Pradaredego, som låg på 910 m.ö.h. var vi så trötta och slut att vi skakade i hela kroppen. Uffe hade säkert svettats ut flera liter - det dröp om honom. Man bör tänka på att våra cyklar, inkl packning, väger någonstans mellan 28 och 35 kg! Det känns i alla kroppens muskler vill vi lova!

Det h
är var egentligen rena dårskapet - vi kunde inte ens njuta i den lika branta nedförsbacken. Vi var tvugna att bromsa så mycket att vi nästan fick kramp i händerna och blev alldeles ömma. Flera gånger var vi tvugna att stanna och vila händerna - det låter inte klokt, men så var det. Nu har tom Eva börjat längta efter "flodcykling" igen!

Det
är svårt för en oinvigd att förstå, hur fruktansvärt jobbigt det här är. Vi skulle med glädje ta flera Passo di Falzarego på 2.100 meter i stället för detta, på 910 meter. Det var så jävla brant att man gick lodrätt hängandes över cykeln. Den procentuella lutningen i backarna har en oerhörd betydelse för jobbigheten. Man måste ha någon form av pervers läggning för att förstå tjusningen i detta, men detta var för brant även för oss, man var som ett utskitet lingon när man kom upp.

N
är vi kom till byn Follina bestämde vi oss snabbt för att leta boende - vi var inte ett dugg sugna på någon mer cykling idag. Vi gick in på turistinfon och fick tips om att det fanns ett B&B i grannbyn La Bella, 2 km bort.

Vi cyklade snabbt dit och fick en mycket trevligt och fr
äscht rum. Vi duschade och tvättade upp vara stinkande cykelkläder och gick sen ner för att hämta våra pass i receptionen (det var samtidigt ett hotell). När ägaren såg att vi kom från Sverige och trodde att vi cyklat ända därifn, ville han bjuda oss på ett glas Prosecco (han frågade litet försynt - vi tror, han trodde att vi var nykterister och sportfånar). Det tackade vi naturligtvis inte nej till och satt och njöt av denna ädla dryck!

Sen gick vi p
å en mycket trevligt liten trattoria och åt en utsökt god middag (vi var svultna efter dagen) så dagen slutade lyckligt och väl. Kvällen var dessutom så där ljummen och skön, inte för varm och inte för kall. Vi satt och njöt och blev litet berusade av alkoholen och La dolce Vita...

Jakten på den försvunna stenen



Vi
åkte mot Pez för att leta efter en av de två originalstenarna, som vi visste skulle finnas här. Det var dock väldigt svårt att hitta, det fanns inga skyltar som visade var den fanns.

Uffe var ut p
å en åker och frågade en bonde, men han visste inte. Sen cyklade vi in till en bilskrot och där hade vi bättre tur, men vi fick vänta på enda killen som kunde litet engelska.

Det visade sig att vi inte alls var l
ångt borta från stenen. Han sa att den skulle finnas i ett litet kapell vid ett stort hus i en korsning några hundra meter längre fram.

Vi cyklade upp mot huset och möttes av ilsket sk
ällande hundar, men vi stötte på en gammal farbror. Stenen fanns mycket riktigt där, i hans hus. Han ville gärna visa oss den och bad oss ställa ifrån oss cyklarna och komma runt huset.

Stenen
är alltså i privat ägo, vilket förklarar den dåliga skyltningen och vilket också förvånar oss då det är en historiskt intressant lämning. Godsägaren talade om att vi hade tur då han skulle åka tillbaka till Venedig, där han bodde, redan i morgon - hade vi kommit senare hade vi missat den!